Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kommunala pekpinnar minskar inte missbruket

Det finns många sätt att minska narkotikaanvändande och missbrukets skadeverkningar. Taffliga kommunala satsningar på sociala medier hör inte till de framgångsrika.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Narkotikapolitiken i Sverige pendlar mellan tragedi och fars. Tragedin ligger i att vi är ett av de värsta länderna i Europa vad gäller narkotikadödlighet. Det har aldrig funnits några krav från beslutsfattare på att samhällets insatser ska vara evidensbaserade.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det har heller aldrig gjorts några förutsättningslösa utredningar av huruvida de fungerar. Istället är det populärt att blankt konstatera att den fungerar och hånfullt avfärda kritiker som naiva drogromantiker.

Detta förhållningssätt har skapat ett politikområde där kraven på seriositet är smärtsamt låga. Det går att påstå och göra nästan vad som helst, så länge man i något led konstaterar att knark är dåligt. Exempelvis har organisationen Drogfritt, med starka kopplingar till Scientologerna och milt sagt bristande vetenskaplighet, anlitats att föreläsa för hundratusentals skolelever.

Även Göteborgs stad gav sig i augusti 2018 in i en tvivelaktig kampanj: “Dansa utan droger”. Syftet är att människor ska publicera korta dansfilmer under hashtaggen #dansautandroger där de “visar att det går att dansa och leva ut sin personlighet utan knark i kroppen”.

Detta ska leda till “viralt engagemang” och skapa opinion mot knark på krogen. Kampanjen backas upp med mängder av affischering i Göteborgs uteliv och marknadsföring i sociala medier.

Facit, sex månader senare? Majoriteten av blott 139 #dansautandroger-inlägg på Instagram är direkt kopplade till kampanjens egna konton. På Facebook är engagemanget nästan obefintligt, med endast en handfull gillamarkeringar.

Ännu har inte kostnaderna för detta projekt redovisats separat, men för en fingervisning kan man titta på en liknande satsning från 2017. Där budgeterade Tillståndsenheten 60 000 kr för kampanjmaterial och fyra veckors marknadsföring i sociala medier.

Trots sådana resurser finns det i mina sociala medier intetsägande bilder av krukväxter som lyckats skapa mer engagemang, utan en krona i marknadsföringsbudget.

Ingenstans resoneras kring hur projektet är tänkt att fungera. Viralitet bygger på att någonting, ofta vardagligt och lätt att relatera till, väcker ett så pass starkt engagemang att människor instinktivt vill dela med sig av det. Vem som helst kan förstå varför #dansautandroger har dåliga förutsättningar att bli viralt.

Sådana här satsningar är problematiska av fler skäl än att de brister i effekt och effektivitet. I många andra länder, exempelvis Nederländerna, Storbritannien och Australien, finns en mer sansad diskussion om varför människor väljer att använda droger och ett fokus på att minska skadeverkningarna där droger förekommer. Det finns också tydliga indikationer på att en sådan hållning ger positiva resultat.

Den svenska modellen, där myndigheter tror sig kunna påverka drogbrukare genom förnumstiga filmklipp och envis upprepning av konstaterandet att knark är dåligt, är inte seriös. Om man verkligen vill komma till rätta med de problem droganvändning faktiskt innebär, då måste man bemöta både bruket och brukarna på ett radikalt annorlunda sätt.