Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Kom i mål med Skeppsbron!

Tyvärr verkar det som att byggplanerna vid vattnet ännu en gång bromsats upp. Vågar man hoppas på lite oväntad politisk samarbetsvilja?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Beslut som tog år att genomföra baxas nu igenom på 48 timmar. Den brittiske läkaren Max Pemberton berättar i en Spectatortext om hur snabbt det går i Coronatider att starta upp en intensivavdelning, med allt vad det innebär. Det är faktiskt makalöst hur en organisation, i detta fall den brittiska sjukvården (NHS), kan agera när det väl gäller. I vanliga fall brukar NHS anklagas för att vara överbyråkratiserad och seg.

Även i Sverige går det inte att undvika att bli imponerad över hur snabbt sjukvården agerar för att ställa om och skala upp verksamheten, i synnerhet avseende intensivvården. Visserligen struntar man i mycket pappersexercis - det är ändå nödläge - men snabbheten visar att det går när man verkligen behöver, och vill.

Det går så klart inte att endast med vilja att förenkla alla projekt och det går kanske inte att jämföra en enskild intensivvårdsavdelning med bygget av en mindre stadsdel. Men nog blir man lockad att jämföra handlingskraften som visas i krissituationer med den plågsamt långsamma och dyra handlingsförlamning som präglat vissa göteborgska stadsutvecklingsprojekt.

Jag tänker i detta fall på Skeppsbron. Ett exempel både över hur lokalpolitiken har sin gilla gång, med politiska motsättningar och motstridiga viljor, men också ett praktexempel på hur fel det kan bli.

Här finns uppenbart en intressemotsättning: Initialt kritiserades de rödgrönas förslag av de borgerliga (före maktskiftet) för att vara uttryck för önsketänkande; alltför billiga lägenheter skulle inte betala sig i längden. Sedan svängde det rejält. Nu är det Alliansen och Socialdemokraterna som försvarar ett förslag vars kostnad, enligt kritikerna i oppositionen, bestående av V, MP, F! och D, är ekonomiskt ohållbart.

Parkeringsgaraget med sina planerade 700 platser anses av oppositionen överdimensionerat och skulle leda till landets dyraste parkeringsplatser.

Samtidigt upprepar Alliansen så ofta de bara kan att varje fördröjning av byggandet är en ytterligare kostnad. Vilket givetvis är ett rimligt argument. Men oppositionens kritik är att garaget riskerar att bli mångfalt dyrare än ytterligare en försening. Trots detta är de svaret skyldiga: hur ser deras alternativa vision för Skeppsbron ut? Det enklaste vore kanske att köra på Alliansens förslag med ändringen att parkeringskapaciteten minskar.

Göteborgspolitiken har inte utmärkt sig för någon bred enighet under Coronavåren. Och ett byggprojekt draget i långbänk faller knappast in under kategorin "krisförslag" som skulle kräva bred enighet. Men visst vore det sympatiskt om partierna i denna infekterade fråga - givet att den politiska maktbalansen är så otydlig - kunde enas om att snabbt gå fram med byggplanerna.

Ytterligare förseningar kommer opinionsmässigt inte att drabba något parti mer än något annat. Folk hänger inte längre med i ärendets olika vändor. Ansvaret för senfärdigheten drabbar i stället lokalpolitiken som helhet: Titta, de kan inte ens enas om att ta första spadtaget! Det vore en fin, allmänpolitisk gest gentemot väljarna, om partierna gemensamt och frivilligt visade handlingskraft i en tid då många andra aktörer tvingas till det. Att låta Skeppsbron förbli obebyggd börjar faktiskt bli lite pinsamt.