Det kan måhända tyckas rimligt att den eller de som skall leda ett land är kompetenta, att de just är dugliga och skickliga – kanske rent av lite extra kompetenta. Det är inte heller konstigt att begära att de som har makten över Sverige och oss svenskar har ”förmågan att utföra en uppgift”. Kanske skall de som regerar landet också ha en politisk vilja grundad på övertygelse och ideologi.
Det skadar inte heller om det man gör stämmer överens med det man tycker, med ens politiska och ideologiska hållning. Till de egenskaper som en framträdande och regerande politiker bör ha kan man också lägga en retorisk förmåga, det vill säga förmågan att övertyga. För att kunna det bör man också inge förtroende och för att vara departementschef måste man vara en bra ledare. Det är således inte små krav vi ställer och har rätt att ställa på våra toppolitiker, vår regering och på dess ministrar – och det är helt naturliga krav. Hur väl lever den sittande regeringen då upp till dessa krav? Hur stämmer ”kravprofilen” på Miljöpartiet och Socialdemokraterna, på partiledarna och ministrarna i regeringen?
På delområdena kan många i regeringen få hyggliga eller rent av höga poäng. På kombinationen av kompetenser och egenskaper finns det givetvis de som uppfyller kraven, främst inom socialdemokratin. Men för Miljöpartiet måste det bli klart underkänt. Det i sin tur smittar av sig på regeringen som helhet och inte minst på Stefan Löfven. Som statsminister måste han inte bara själv vara skicklig på mycket, han har också ansvaret för valet av samarbetspartner och för valen av ministrar.
Är ministrarna inkompetenta gör inte statsministern sitt jobb. Men alldeles enkel är inte den delen av arbetet eftersom Löfven inte förfogar över Miljöpartiets val av företrädare. Miljöpartiet, Gustav Fridolin och Åsa Romson framstår nu alltmer som en belastning för Stefan Löfven.
– Det är klart att det försvårar regeringsarbetet. Det är ju inget man vill ha, den här typen av händelser och processer mitt i regeringsarbetet, sa statsministern till SVT och fortsatte:
– De säger själva att de kunde ha hanterat det bättre...Jag tror dock att de drar en del lärdomar av den här processen och kommer ur stärkta.
Det är nog en slutsats som Stefan Löfven är ensam om. Att Fridolin och Romson skulle gå stärkta ur strömmen av klavertramp är bara önsketänkande. Den obevekliga blamageguden kommer inte låta språkrören komma undan.
Också väljarnas dom är hård. I en undersökning av Expressen och Demoskop i veckan innehar Åsa Romson, precis som tidigare, helt ohotad bottenplatsen i förtroendeligan. Bara sex procent av de tillfrågade har förtroende för henne. Gustav Fridolin har rasat från hyggliga 26 procents förtroende till 15 procent och näst sista platsen. Samtidigt ökar de partiinterna kraven på språkrörens avgång.
Som ”lök på laxen” redogjorde dessutom Dagens Industri i fredags för ”chefsavhopp, motsättningar och politisk handlingsförlamning” på utbildningsdepartementet, där Gustav Fridolin är chef. Departementet har ”närmast slutat att fungera”, enligt DI:s källor. Det är illa för regeringen och MP men det är en oacceptabel tragedi för landets hårt prövade elever och lärare.
Det enda rimliga är att Fridolin och Romson lyfts bort ur regeringen - för Sveriges skull. Och vill Miljöpartiet ha skuggan av en chans i nästa val, vilket inte självklart är av godo, så måste nya språkrör väljas. För Stefan Löfven är situationen minst sagt lurig. Han kan regera vidare tillsammans med ett sargat Miljöparti och riskera att så småningom smittas av det bristande förtroendet för MP. Eller så kan han bilda en ren S-regering, med alla de svårigheter det innebär.
Hittills verkar Alliansens strategi, att titta på medan de rödgröna regerar sönder sig själva och valvinstchanserna, fungera väl för borgerligheten. Men är det bra för landet och för förtroendet för politiken?