Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Gorm Kallestad

Karin Pihl: Klassresan börjar i vardagsrummet

Skolan kan aldrig till fullo kompensera socioekonomiska faktorer. För att öka jämlikheten mellan inrikes och utrikes födda elever måste politiken också rikta sig till föräldrarna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Din bakgrund ska inte avgöra din framtid, lyder en vanlig slogan från Liberalerna. Tanken är att ett jämlikt och rättvist samhälle skapas genom att ge alla barn likvärdiga förutsättningar. Det ska inte spela någon roll vad dina föräldrar har för utbildningsnivå eller vad de jobbar med, om du har svensk eller utländsk bakgrund eller var du bor – i skolan ska förutsättningarna jämnas ut.

En god utbildning med mycket stöd ska kompensera bristande förutsättningar i hemmet. Därmed får den som vuxit upp i ett utanförskapsområde med arbetslösa föräldrar samma livschanser som en elev från den övre medelklassen.

Detta är en bra ambition. Så gott som alla, över hela den politiska kartan, håller med om den här principen. Trots att ojämlikheten mellan olika elevgrupper ökar sett till studieresultat går det att vända en negativ utveckling. Det finns många exempel på det. Inte minst Sjumilaskolan i Göteborg, som brukar lyftas upp som ett bra exempel på hur idogt arbete, engagerade lärare och en rektor med stark vilja kan lyfta en hel skola (rektorn i fråga heter Hamid Zafar och är numera utbildningschef i Mullsjö och gästkolumnist på den här ledarsidan). Det finns också gott om empiriska studier som visar att ordning och reda och bra lärare är viktiga faktorer för att lyfta skolor med sämre förutsättningar.

Men inställningen att det till fullo, eller ens i huvudsak, går att kompensera bristande förutsättningar i hemmet är en illusion. Dels kan det krävas otroligt engagerade lärare och ledare, som inte bara utför sitt jobb väl, utan som lägger ner sin själ i sitt arbete. Dels är synen att kommunen, staten och det offentliga kan ersätta normer, värderingar och stöd i hemmet naiv. Barn kommer trots allt att bry sig mer om vad mamma och pappa säger och gör, än vad studiestödet i skolan säger. Att ha en förälder som hjälper till att göra hemuppgifterna trumfar alla läxfritids. I de flesta fall. Föräldern har en annan typ av auktoritet över barnet.

Föräldrarnas utbildningsnivå är det som påverkar barnets utbildningsnivå mest, har Skolverket konstaterat. Även inkomst och svensk eller utrikes bakgrund spelar in. I den nya rapporten ”Studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever” från forskningsinstitutet SNS konstaterar två nationalekonomer att socioekonomiska faktorer, som det heter, spelar en betydligt större roll än vilken skola eleven går på, både för högstadie- och gymnasieelever.

Om man tar skillnaderna och justerar för mammans socioekonomiska status, vilket på vanlig svenska betyder utbildningsnivå, inkomst och arbetssituation, minskar studiegapet med 65 procent mellan inrikes och utrikes födda. Om man i stället kontrollerar enbart för bostadsområde minskar gapet med hälften. Dessa faktorer tenderar att hänga ihop. Jämför man inrikes och utrikes födda elever på samma skola uppgår skillnaden till en femtedel.

Hemmet är alltså avgörande. Slutsatsen i SNS-rapporten är således att det inte räcker att öka stödet till elever i skolorna. Klassbakgrund går inte till hundra procent att kompensera. Inte heller kommer förslag som att bussa barnen mellan skolor, som Miljöpartiet lanserat, för att få en större blandning av elever att hjälpa i den utsträckning förespråkarna verkar hoppas på.

Men man kan satsa på barnen genom att satsa på föräldrarna. Rapportförfattarna förespråkar breda arbetsmarknads- och utbildningspolitiska åtgärder för att på lång sikt minska klassklyftorna. Det kan röra sig om åtgärder som högre krav att delta i vuxenutbildning för att få ekonomisk ersättning. Eller striktare regler om att fullfölja SFI-utbildningen. Sådana åtgärder är så klart bra för de vuxna själva och ökar jämlikheten i samhället överlag. Men även den som bryr sig om social jämlikhet i form av lika livschanser för alla barn bör intressera sig för hur föräldrarna har det.