Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Klädkoder är inte diskriminerande

Att välja att använda ett religiöst plagg som inte tillåts på en arbetsplats och därmed nekas arbete är inte uttryck för diskriminering. Varje arbetstagare måste jämka sina privata livsval, religiösa eller inte, med de regler och normer som gäller på arbetsplatsen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När jag som student för många somrar sedan arbetade på en kyrkogård fanns en mild dresskod. Man skulle använda arbetskläder och undvika t-shirts med stora tryck. Trots värmen var det uteslutet att jobba i bar överkropp. Arbetsplatsens natur krävde måttfullhet och respekt för de sörjande.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Kyrkogårdar är inte de enda arbetsplatserna som har krav på sina arbetstagares klädsel. Det fick nyligen en kvinna som sökte jobb på SAS erfara. Hon fick höra av rekryteraren att religiösa och politiska symboler, dit exempelvis slöjan räknas, inte är förenliga med företagets klädkod.

För kvinnan var det inget alternativ att inte bära slöja på arbetsplatsen. Eftersom hon inte accepterade klädkoden fick hon inte jobbet. Hon kallar företagets beslut för diskriminering och får medhåll för det, bland annat av Tv-profilen Gina Dirawi.
Jakop Dalunde, europaparlamentariker för Miljöpartiet, hävdar att SAS hindrar ”kvinnor från att fullt ut delta på arbetsmarknaden” genom att neka religiös klädsel på arbetsplatsen (Expressen 27/4).

I Dalundes argument finns antagandet att kvinnor som bär slöja hellre avstår från arbete än anpassar sig till regler på vissa arbetsplatser, vilket i kvinnans fall stämde. Dalunde hävdar, och här har han helt rätt, att vi borde ”kommit längre i att hitta sätt att leva tillsammans”.

Situationen är inte ny, det är inte heller anklagelsen om att företagets handlande är en fråga om diskriminering.

Att frivilligt tillämpa religiösa påbud i vardagen och på arbetsplatsen är inte handlingar som sker i ett socialt vakuum. Lika lite som livsval som helt saknar religiös bakgrund är det. Alla människor måste kompromissa med sina privata övertygelser, vanor och seder, och de som gäller på arbetsplatser och i offentligheten.

Kvinnan har alltså inte förvägrats att utöva sin religion utan förvägrats att klä sig på ett sätt som strider mot SAS klädkod. Det är en viktig distinktion som måste göras. Arbetssökande som inte vill kompromissa med sina livsval gör det medvetna om vilka begränsningar som följer.

Hur man betraktar konflikten som uppstår mellan religiösa övertygelser och regler på arbetsplatser är helt central för hur man betraktar religionens roll i samhället. Ska vi lära oss att leva tillsammans, vilket Dalunde efterlyser, då måste vi neutralt förhålla oss till de konflikter som kan uppstå mellan privata preferenser och regler på exempelvis arbetsplatser.

Ska företag tvingas att acceptera alla klädval, piercings, pins, tatueringar som inte är förenliga med arbetsplatsen policy, eller ska acceptansen bara utsträckas till religiösa symboler och seder? Beroende på hur man besvarar den frågan visar också huruvida man tillmäter religiösa val större vikt än andra livsval. 

Att inte tillåtas leva ut sina livsval på arbetsplatsen är inte uttryck för arbetsplatsens diskriminering. Väljer man aktivt att leva religiöst på ett sådant sätt som försvårar för en på arbetsmarknaden så är det man själv som belagt sig med ett hinder, ingen annan.