Den tjugonde januari framträder den kinesiske läkaren och experten på infektionssjukdomar Zhong Nanshan i statlig TV. Han bekräftar vad det redan tyst talats om tidigare: Covid-19 smittar från människa till människa. Bara sex dagar tidigare hade Världshälsoorganisationen (WHO) skrivit i ett uttalande att viruset inte sprids mellan människor. Detta grundade organisationen på information från kinesiska myndigheter. Vid det här laget hade alltså viruset redan spridits mellan människor i Kina sedan ett bra tag.
Uppgifter på nätet om att läkare i januari beordrats att inte använda skyddsutrustning för att inte sprida panik togs snabbt ned av kinesiska myndigheter. Lokala myndigheter i Hubeiprovinsen, där Wuhan befinner ligger, hade i början av januari gjort allt för att tysta information om virusets spridning. Dyrbara veckor, då världen kunnat förbereda sig, gick till spillo medan kinesiska myndigheter försökte rädda sitt ansikte.
Men i samband med Zhong Nanshans Tv-framträdande bytte regimen helt strategi: Från att tona ned hotet från viruset till att agera snabbt och kraftfullt. Allt som skar sig med den nya bilden skulle bort.
I omvärlden var det knappast någon som brydde sig om vad som hände då, i början av året. Förutom grannlandet Taiwans myndigheter. Erfarenheten från Sars-virusets spridning 2003 fick landets motsvarighet till Folkhälsomyndigheten att redan på nyårsafton 2019 skicka en fråga till WHO: Sprids oklara fall av lunginflammation i Wuhan? Brevet besvarades aldrig.
Hade kinesiska myndigheter tidigare genomfört en omfattande karantän i stället för att tona ned hotet från viruset hade sannolikt världen sett väldigt annorlunda ut. Men i stället betedde sig landets myndigheter likt de sovjetiska motsvarigheterna direkt efter Tjernobylolyckan. Förnekelse så långt det gick tills det blev ohållbart.
Sovjetunionen kunde 1986 inte begränsa informationsspridningen efter en viss punkt. Det gick visserligen att hindra människor från att röra sig i närområdet och begränsa journalisters inblick i katastrofen. Men spridningen av radioaktivitet gick inte att dölja. Vindarna från Ukraina lyssnade inte på censuren.
För det kinesiska kommunistpartiet såg utmaningen annorlunda ut. Antalet ”ögon” i form av uppkopplade telefoner med fotomöjligheter är ofantligt. Rykten och bilder inifrån Wuhan sipprade ut konstant. Censuren är snabb men inte så snabb att den kan strypa all informationstillförsel.
Enligt ett reportage gjort av tidningen Wire har den kinesiska censuren varit inriktad på två ämnen i synnerhet: Artiklar och beskrivningar av hur viruset först spreds samt sociala-medier inlägg som beskrev kaoset i Wuhan under den första tiden – innan myndigheterna hann skala upp sjukvårdskapaciteten och stänga staden.
Taktiken har således både varit att strypa informationsflödet och att kabla ut ett alternativt narrativ: Kina bygger gigantiska sjukhus på några dagar. Kina skickar ansiktsmasker till Spanien. Kina delar med sig av sin medicinska expertis.
Den kinesiska regimen har nu framgångsrikt satt bilden av ett offer som tar kommandot. Landet drabbades först av viruset, men agerade tidigt och effektivt för att sedan agera räddare i nöden åt hårt drabbade länder i omvärlden.
Denna historieskrivning syftar till att dölja det som ligger strax under ytan: Kinesiska myndigheter agerade senfärdigt och tonade ned hotet i ett skede då det faktiskt gick att hämma smittspridningen. Den tid som gick förlorad i början av året var kanske avgörande för att detta inte stannade vid en lokal och regional angelägenhet, som Sars, utan blev den globala pandemi som försatt hela jorden i chocktillstånd – med ekonomisk kris som direkt konsekvens.
Det ligger förstås i Kinas intresse att slippa bära skulden för att viruset så snabbt kunde sprida sig till omvärlden. Det vore en katastrof för landets anseende som bygger på stabilitet och pålitlighet. För sitt syfte har man under hela resans gång haft med sig WHO på sin sida.
När de kinesiska myndigheternas linje var att tona ned virusets smittsamhet och fara för allmänheten följde WHO lydigt efter – som deras kommunikéer och uttalanden från denna tid tydligt visar. När det inte längre var möjligt att driva denna linje bytte Kina fot och därmed även WHO.
Sovjetunionen kunde inte styra narrativet kring Tjernobylolyckan. Trots de första försöken blev det snabbt uppenbart att katastrofen var ett faktum. Kina är däremot på god väg att lyckas med motsatsen – det vill säga att avsvära sig ansvar för den hastiga smittspridningen.
Kina är en diktatur som förstår 2000-talets informationsteknologiska villkor och agerar därefter. Framgångsrikt dessutom. Och medan resten av världen är upptaget med att hantera virusspridningen fortsätter diktaturen att kabla ut sin reviderade historieskrivning.
