Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Kina går snart inte att stoppa

Ett krig i Östasien är inte otänkbart och då kan demokratin Taiwans dagar vara räknade.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När den brittiske historikern Erik Hobsbawm skulle skriva om 1900-talets historia beskrev han förra seklet som det "korta århundradet". Det hade, hävdade han, i praktiken börjat först 1914, med första världskrigets inledning och avslutats med Sovjetunionens upplösning 1991. Ett århundrade som alltså varade i 77 år.

Det är ingen dum uppdelning. Men man får nog anse Hobsbawm lite eurocentrisk. För han hade glömt två av de kanske viktigaste konflikterna från 1900-talet, nämligen det kinesiska inbördeskriget och Koreakriget som bägge två aldrig formellt har avslutats. Vad som föll 1991 var det europeiska sovjetväldet, inte den asiatiska kommunismen.

Om sex år har det kinesiska inbördeskriget mellan Kommunistkina och Nationalistkina varat i hundra år. Långt efter att kalla kriget "officiellt" avslutades. Det kinesiska inbördeskriget är visserligen inte "varmt", i bemärkelsen att det begås aktiva stridhandlingar. Men det är inte långt därifrån. Något fredsfördrag har aldrig tecknats. Men så kommer det inte alltid att förbli. Klockan tickar för Taiwan. Och Kommunistkina har siktet inställt på att avsluta konflikten, en gång för alla.

I Östasien pågår alltså fortfarande 1900-talet i någon bemärkelse. Men medan Nordkorea knappast har ökat sin militära och ekonomiska kapacitet sedan 1950-talet, vilket begränsar deras faktiska möjligheter att avsluta kriget mot Sydkorea till sin fördel, har Kinas möjligheter att annektera Taiwan ökat exponentiellt de senaste 30 åren.

Vad som hände mellan 1990 och 2020 är den största välståndsökning på kortast tid mänskligheten någonsin har skådat. Det är en välståndsökning som under det senaste decenniet inneburit att Kina har skaffat sig ekonomiskt inflytande runtom i hela världen, med uppköp av hamnar, järnvägsstationer och annan infrastruktur. Dessutom har landet för första gången sedan 1400-talet en potent och mycket slagkraftig flotta. Avsaknaden av en flotta var under hela kalla kriget det stora hindret för Kina att behärska sitt närområde som i stället dominerades av den allsmäktiga amerikanska flottan.

Inbördeskriget hade kunnat sluta långt tidigare. Under 1930-talet var utgången alls inte given. Sovjetunionen gav inte de av Mao styrda kommunisttrupperna sitt helhjärtade stöd. Och kommunisterna såg flera gånger ut att förpassas till historieböckerna. Mao Zedong som ledde det kinesiska kommunistpartiet var konstant utmanad och hotad av konkurrenter.

Nationalistkina, lett av den elitistiske och envise Chiang Kai-shek var betydligt mäktigare och förmådde stå upp mot den japanska ockupationen av landet som pågick under 1930-talet. Och eftersom Sovjet var rädda för japanskt inflytande i Östasien föredrog de att göra den ideologiska fienden Chiang Kai-shek till en temporär bundsförvant. Kommunisterna fick sitta och vänta på sitt tillfälle. Det var först när röda armén hade intagit Berlin som uppmärksamheten vändes mot Östasien.

Efter att japanerna hade nedkämpats i Stilla Havet 1945 vände dock till slut krigslyckan för kommunisterna och Mao. De hade under decennier fört ett gerillakrig i bergen. Medan kommunisterna höll sig nära lokalbefolkningen på landbygden gömde sig nationalisterna i städerna. Kommunisterna var lika uthålliga som nationalisterna var världsfrånvända. Och när det började gå illa för Chang Kai-shek gick det utför snabbt.

Men i stället för att kapitulera flydde spillrorna av den kinesiska nationalistarmén 1949 över sundet till den lilla ön Taiwan. Och trots att Chang Khai-shek förlorade mot Mao Zedong så försvann inte hans version av Kinas framtid. USA:s starka närvaro i närområdet med militärbaser på japanska Okinawa, precis nordöst om Taiwan, garanterade den obetydliga ön med sin säregna nationalistiska regim ro att utvecklas under många långa decennier.

Med sin uppfinningsrikedom och inte så lite flit har det lilla landet överlevt in i vår tid. Och vilken tid det har varit för Taiwan, eller Republiken Kina som är dess formella namn. Det är en märklig skapelse, som i de flesta andra länders ögon formellt inte ens är att betrakta som ett "riktigt" land. Enbart 14 länder erkänner Taiwan, varav det största är Guatemala.

Fram tills 1987 var det en diktatur där befolkningen levde under permanent undantagstillstånd. Med demokratiseringen spred sig den lilla örepublikens ekonomiska framgångar världen över. TSMC, världens största tillverkare av halvledare, är helt central för den globala framväxten av smarta telefoner och andra avancerade elektronikprylar. Landet var först med att införa reserestriktioner mot Fastlandskina när covid-19 började spridas och har därför, tillsammans med ett fåtal andra länder, helt lyckats utkomma sjukdomens härjningar. På många sätt har Taiwan varit en oerhörd framgång.

Befolkningen kan glädjas åt att bo i en öppen version av diktaturen Kommunistkina. Ett Kina med press- och yttrandefrihet och ett levande civilsamhälle. Taiwan utgör ett övertygande bevis på att det inte finns något förutbestämt i den kinesiska kulturen som förhindrar ett demokratiskt styrelseskick och samhälle. Men hur länge till kommer de 22 miljoner taiwaneserna (som de numera främst föredrar att kallas) fortsätta bo i en demokrati?

För Kommunistkina har det alltid varit nödvändigt att avsluta inbördeskriget. Att det existerar en kinesisk republik är ett oläkt sår från det oavslutade kriget. Och det enda acceptabla slutet på detta krig är en fusion av länderna.

Mycket tyder nu på att Kina börjar skaffa sig de praktiska resurserna för att kunna genomföra fusionen med våld och avsluta "kriget". Kommunistkina har de senaste åren införskaffat ett effektivt flygvapen, sjömålsrobotar, landstigningsfartyg, hangarfartyg och sjöburna helikoptertransporter. Allt detta och mer innebär att de inte behöver vara lika rädda för den amerikanska flottan.

Den tidigare parollen som använts i förhållande till Hongkong och Taiwan, "ett land, två system" är heller inte längre aktuell, vilket kväsandet av den demokratiska oppositionen i Hongkong visat. Kommunistregimen har idag tillräckligt gott självförtroende för att kasta alla fredliga pretentioner överbord. Århundraden av förnedring från västvärlden och stagnation har förbytts till en gyllene tidsålder av välstånd, makt och framgång. Och detta gyllene läge tänker den kommunistiska regimen inte låta gå till spillo.

Vad som kommer hända de kommande åren är således ingen mjuk övergång för Taiwan. Kommunistkina accepterar bara total underkastelse. Det finns, menar Peking, således inget att prata om. Men det är inget den taiwanesiska regeringen tänker gå med på.

Joe Biden och hans USA garanterar alltjämt Taiwans överlevnad. Men det är bara en tidsfråga innan priset för en sådan garanti kostar mer än det smakar. Ingen, inte ens USA, har råd att bli permanent ovän med den kommunistiska regimen. Kostnaden för ett varmt krig mellan världens två stormakter - som dessutom båda förfogar över kärnvapen - är så hög att ingen önskar se en upphettning av konflikten.

Vad innebär detta för Sverige och EU? Rätt lite. Kina har köpt sig frikort genom att bli en ekonomisk gigant som inte kan ignoreras. EU har inte ens på allvar markerat mot Rysslands ockupation av Krim - ett område som Ryssland betraktar som ryskt på samma sätt som Kommunistkina ser på Taiwan. Detta trots att de ekonomiska banden mellan Europa och Ryssland, relativt banden till Kina, är försumbara. Accepteras Rysslands ockupation finns ingen anledning att något annat kommer ske den dag som Kina annekterar Taiwan. Europa har numera inget att säga till om.

Vad som ligger framför oss är avslutningen av det långa 1900-talet i Asien. Det symboliska slutet kommer komma när det föregående århundradets sista stora konflikt får ett avslut och vi på allvar träder in i en tidsålder som i allt större utsträckning kommer att domineras av det kinesiska Peking. Det är en avslutning som med största säkerhet innebär att en av Asiens mest framgångsrika och välmående demokratier upphör att existera.