Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sara Skyttedal, Kristdemokraternas egen "bad girl" och toppnamn på EU-listan, är en mästare på att skapa rubriker. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

KD och konsten att sticka ut som lagom

Kristdemokraterna har framgångsrikt gått till val på budskapet att man är "lagom". Tittar man närmare på partiets EU-program är det dock tydligt att KD vill ha ett starkt EU som värnar kristna värderingar, handel och säkerhet men håller Bryssel borta från familjepolitiken.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

”Make EU lagom igen”. Budskapet kan tyckas både diffust och oförargligt. Men med denna Trump-inspirerade paroll har Kristdemokraterna lyckats provocera i den svenska EU-valsdebatten. Så har man också en toppkandidat som närmast är expert på att skapa rubriker. Den tidigare KDU-ledaren, Sara Skyttedal, är kanske mest känd som kvinnan som stack kniven i Decemberöverenskommelsen, genom att få med sig KD:s riksting på att överge pakten bara 10 månader efter att den ingåtts. Strax därpå följde Moderaterna efter. Skyttedal hade utlöst en lavin, även om många ledande kristdemokrater och moderater nog mest var lättade över raset.

Skyttedal väckte nyligen också uppseende när hon inte ville välja mellan Frankrikes president Emmanuel Macron och Ungerns premiärminister, Viktor Orbán. Ställningstagandet (miss)tolkades genast som att hon likställde de två. Men Skyttedals enkla poäng är att hon varken delar EU-federalisternas superstatsvisioner (Macron) eller högerpopulisternas fientliga inställning till EU (Orbán).

Det är i alla fall så KD vill att deras budskap om ”lagom” ska uppfattas. Gräver man djupare i partiets utförligt skrivna valplattform kompliceras bilden något. KD vill inte i första hand rulla tillbaka EU:s makt. Partiet vill ha ett starkare EU i klassiska högerfrågor som gränsbevakning, säkerhetspolitik och i värnandet av den inre marknaden. Unionen ska till exempel göra mer för att få till stånd en gemensam tjänstemarknad och öka standardiseringen för e-handel, telekom och annan digital affärsverksamhet. Så långt ligger man nära Moderaterna, även om M är mycket mer knapphändiga i sin valplattform med vad man vill göra.

Kristdemokraterna skiljer dock ut sig i att man även starkt betonar EU som en värdegemenskap. Man vill stärka den gemensamma utrikespolitiken och inskränka de enskilda ländernas möjlighet att lägga in veto på detta område. EU ska kunna införa sanktioner mot medlemsländer som inte står upp för EU:s värderingar rörande rättsstat och mänskliga rättigheter. Samma sak gäller i förhållande till länder utanför EU som unionen samarbetar, eller bedriver handel, med. KD intar vad statsvetare skulle kalla en ”neokonservativ” position – ”batongliberal” på tidningsspråk.

Det är därför inte helt egentligt att beskriva KD som ett parti ”mellan” SD och Moderaterna. Sakpolitiskt ligger man närmare M. I tilltalet har man dock närmat sig SD mer. KD har helt enkelt ett mer entreprenöriellt förhållningssätt till politiken än storebrodern M. Utan självbilden att vara ”statsbärande” går det att sticka ut och provocera, trots att det ibland leder till övertramp som när Skyttedal kallade Centern för quislingar.

Till saken hör att KD sedan många år varit uppdelat i en mer traditionellt frikyrklig falang, något mer till vänster, och en USA-inspirerad neokonservativ falang, betydligt mer till höger. Den senare har nu obestridligen fått övertaget. Speciellt som partiledaren, Ebba Busch Thor, får räknas dit.

Uppdelningen finns även mellan partiets toppkandidater till EU. Förstanamnet Sara Skyttedal placerar sig själv ”klart till höger” och har Storbritanniens tidigare premiärminister, ”järnladyn” Margaret Thatcher, som sin politiska förebild.

Andranamnet, Göteborgs nuvarande kommunalråd, David Lega, ser däremot sig själv varken som höger eller vänster. Han har å sin sida USA:s tidigare president, Barack Obama, som sin förebild med motiveringen att denne ”gav allt för att göra världen lite bättre”. Nog finns här en tydlig kontrast som även avspeglar sig i KD:s väljarbas.

De enas dock i att de starkt vänder sig mot att ge EU mer inflytande över social- och familjepolitiken. Samma gäller för arbetsmarknaden. Den framtida striden inom EU lär just stå kring denna så kallade ”sociala pelare” där vänstern driver på för mer överstatlighet.

Utmaningen för KD, och för den delen även M, är att stå emot en sådan utveckling samtidigt som man vill ha ett starkt EU i sina egna hjärtefrågor: handel och säkerhet. Inte minst en gemensam tjänstehandel kan kräva rätt omfattande regleringar. KD vill till exempel minska skyddet för skyddade yrkestitlar inom EU-länderna, vilket lär möta motstånd från starka professioner och yrkeskårer på kontinenten.

Hur det går med den saken får framtiden utvisa. Bakom den något diffusa devisen ”lagom” har KD ändå en idé om vad man vill med EU-projektet och är tydliga i sina skrivningar. Det är mer än man kan säga om en del andra partier.