För några veckor sedan lät Finansdepartementet förslaget om en särskild skatt på plastpåsar gå ut på remiss. Man kan bara hoppas att remissinstanserna sätter ned foten och avstyrker förslaget. Skatt på plastpåsar kan låta som en bra miljöåtgärd. Men det är det inte.
Förslaget har sin upprinnelse i ett EU-direktiv om att varje medborgare i Europa bör använda högst 40 plastkassar per år. Ett typexempel på hur EU börjat syssla med detaljregleringar som inte hör hemma på unionsnivån.
Svenskar använder som regel bärkassar flera gånger även om de är avsedda för engångsanvändning, som det heter på byråkratspråk. Plastpåsarna bidrar inte bara till minskad nedskräpning, jämfört med om folk börjar använda fryspåsar som lätt går sönder eller tar med sig förpackningar i händerna som sedan hamnar ute i naturen. Bärkassar ersätter idag behovet av soppåsar.
Och hör och häpna. Soppåsar omfattas inte av den nya skatten eller kvoten på förbrukning. Så på vilket sätt hjälper det miljön att människor ska gå och köpa soppåsar av plast istället för bärkassar? Inte alls förstås. Även om vi bortser från att en tygkasse är sämre för miljön på grund av tillverkningsprocessen, om den inte återanvänds hundratals gånger, så är plastpåseskatten feltänkt.
En insats med verklig effekt skulle vara att motverka bruket av plastförpackningar, framförallt internationellt. Men konsekvensanalys anses omodernt. Plastpåseskatten ger sken av att regeringen gör något åt miljön. Symbolpolitik har blivit den här regeringens signum. Skatten ger dessutom pengar till statskassan. Med den nya skatten på 3 kronor kommer en vanlig kasse på ICA att landa på cirka 7 kronor.
För många kommer det vara en veckovis påminnelse om det oförnuft varmed landet styrs.
