Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bawar Ismail: Kanske ser vi slutet på Castroregimen?

Det kubanska folket har tröttnat på 60 år av kommunism och diktatur.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Marken under Castroregimen är i gungning. I veckan har tusentals kubaner demonstrerat på gator och torg för att kräva politisk förändring. Budskapet var tydligt: Diktaturen måste falla, det är dags för frihet.

Inget av detta är dock förvånande med tanke på hur odrägligt livet kommit att bli för det kubanska folket under kommunisternas 60 år långa maktinnehav. Sedan Fidel Castros dagar har en diktaturapparat utvecklats som gått hårt mot oliktänkande och regimkritiker. Kuba rankas som ett av världens mest ofria länder vad gäller såväl mänskliga rättigheter som pressfrihet. Nästan alla mediekanaler i landet kontrolleras av den kubanska staten och åtkomst till utländska nyheter censureras eller blockeras av myndigheterna. Oberoende journalister, oppositionella röster och demokratiaktivister utsätts ständigt för trakasserier, hot och våld. Eller så får de skaka galler i en mörk fängelsecell.

Kuba befinner sig även i sin värsta ekonomiska kris sedan Sovjetunionens fall. Coronapandemin har krossat önationens viktiga turismnäring. Folket måste nu utstå långa matköer, brist på medicin och förnödenheter och återkommande strömavbrott. Detta i ett land som redan historiskt sett haft problem med tomma hyllor i butikerna.

Den sociala och politiska krisen i Kuba påminner till stor del om situationen i Venezuela. Även där har en socialistisk regim inskränkt medborgarnas fri- och rättigheter och misskött ekonomin till en sådan grad att venezuelanerna numera går runt hungriga och otrygga. Och precis som regimen i Venezuela har den kubanska diktaturen varit snabb med att avfärda demonstranter och demokratiaktivister som utländska agenter finansierade av USA med målet att destabilisera landet.

Allt är alltid någon annans fel, så har de kubanska kommunisterna alltid ursäktat sina misslyckanden.

Men nu verkar det alltså som att det folkliga missnöjet mot kommunisterna har växt sig till nivåer regimen inte längre kan kontrollera. Bara det att kubaner i mindre byar och städer, områden där diktaturens lakejer lätt kan identifiera enskilda demonstranter, öppet vågar önska kommunistregimens fall är ett viktigt trendbrott.

Rädslan för statligt sanktionerade repressalier verkar inte längre fungera för att tysta befolkningen eller tvinga dem till underkastelse. Liksom folket i Venezuela återstår nämligen bara ett alternativ för kubaner som önskar sig ett bättre, friare och tryggare liv: att ta missnöjet till gatan och kräva ett slut på diktaturen och önationens 60 år av kommunistiskt experiment.