Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Att avbilda landets högsta ledare som ryska dockor är både populärt i Ryssland. Från vänster: Vladimir Putin, Boris Jeltsin, Michail Gorbatjov och Leonid Brezjnev. Bild: Dmitry Lovetsky
Att avbilda landets högsta ledare som ryska dockor är både populärt i Ryssland. Från vänster: Vladimir Putin, Boris Jeltsin, Michail Gorbatjov och Leonid Brezjnev. Bild: Dmitry Lovetsky

Håkan Boström: Kanske hade ett annat Ryssland varit möjligt – men bara kanske

Trettio år efter Sovjetunionens upplösning kan vi bara spekulera om huruvida ett liberalt och demokratiskt Ryssland hade kunnat bli verklighet istället för dagens Putin-regim.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det har i dagarna gått 30 år sedan Sovjetunionen upplöstes. Formellt skedde det på annandag jul 1991. Och det gick snabbt. I augusti 1991 genomförde några regeringsmedlemmar och höga militärer en illa planerad kupp mot Sovjets siste president, Michail Gorbatjov. Han sattes i husarrest i sin egen Datja på Krim. Det visade sig dock snabbt att sovjetledningen redan förlorat kontrollen över landet. Boris Jeltsin, som då var delrepubliken Rysslands president, kunde effektivt utmana kuppmakarna och fick militären att vägra lyda dem. Det var i praktiken dödsdomen för Sovjetsystemet.

Sovjets fall var en händelse av världshistorisk betydelse. Sovjetunionen 1917-1991 och hotet från kommunismen som kom med den, formade i hög grad 1900-talets historia och politiska världsbild. När Berlinmuren, och två år senare Sovjetunionen självt, föll samman var det inledningen på en ny epok. Även om det från början fanns en oro vad den nya ordningen skulle innebära innebar den dominerande tankefiguren under 1990-talet att liberalismen segrat för gott och att världen nu skulle gå mot alltmer demokrati och marknadsekonomi.

Så här 30 år senare är det lätt att konstatera att det var en förhastad slutsats. Visserligen har marknadsekonomin firat stora triumfer sedan 1991 – inte minst genom Kinas rekordtillväxt – men det har också blivit övertydligt att tron på demokratins automatiska seger i kapitalismens spår var naiv.

Kanske illustreras det bäst av Rysslands egen historia under de senaste 30 åren. Jeltsin var ivrig att reformera Ryssland när han tagit makten och tog in rådgivare och finansmän från väst. Med hjälp av en ”chockdoktrin” skulle kommunismens högborg förvandlas till ett kapitalistiskt land. Jeltsin var på goda grunder rädd att den gamla regimens män skulle försöka ta tillbaka makten om tillfället yppade sig, och han var fast besluten att krossa de gamla strukturerna – vilket han också gjorde, med ibland mindre demokratiska metoder. Hans amerikanska rådgivare tänkte också i svartvita, om än mer abstrakta termer – den gamla planekonomin med sina brödköer och förtryck skulle ersättas av marknadsekonomi efter amerikansk förebild.

Nu skulle friheten segra! Den illusionen dog snabbt. Det är ingen överdrift att beskriva omvandlingen som en katastrof. Brödköerna försvann visserligen, men priset på basvaror fyrdubblades. Människor fick tigga eller sälja sina ägodelar. Arbetslösheten sköt i höjden när ineffektiva gamla industrier slogs ut. Fattigdomen, alkoholismen och kriminaliteten slog tidigare okända rekord. Galopperande inflation åt upp den vanlige ryssens besparingar. Halva Rysslands befolkning levde i misär i mitten på 1990-talet. Det var naturligt att människor kopplade samman det med reformerna.

Det var ofta gamla direktörer för de statliga bolagen som tog över dem för en spottstyver när de privatiserades. På kort tid kom rysk politik att domineras av ett gäng nyblivna miljardärer med goda kontakter in i politiken. Mot slutet av årtiondet hade Jeltsin förvandlats till en försupen marionettfigur åt dessa så kallade oligarker.

Felet var inte själva ambitionen att försöka införa marknadsekonomi i Ryssland. Felet var föreställningen att en marknadsekonomi kan fungera utan ett robust rättsväsen, ekonomiska traditioner och neutrala statliga institutioner. Ryssland förvandlades till en kleptokrati.

Den marknadsekonomi som man försökte införa var en teoretisk abstraktion som inte tog hänsyn till de konkreta och historiska omständigheterna. Sådana politiska projekt slutar nästan alltid illa. I Ryssland slutade det med att KGB-mannen Vladimir Putin med brett folkligt stöd kunde ta över makten runt millennieskiftet. Det var lätt för Putin att framställa sig själv som den som med fast hand återställde ordningen. Möjligheten till ett demokratiskt och liberalt Ryssland hade förspillts.

Hade det kunnat sluta annorlunda? Självklart hade reformerna kunnat genomföras på ett mer kompetent sätt. Men det är troligen inte hela förklaringen. Den amerikanske ekonomen, Jeffrey Sachs, som själv var inblandad i reformeringen av den ryska ekonomin, hävdade redan 1994 att en förklaring till misslyckandet inte främst var reformprocessen själv utan västvärldens och den återstående supermakten, USA:s, svek.

Till skillnad från hur USA agerade efter andra världskriget, då man hjälpte det besegrade Tyskland att komma på fötter, var Washington inte intresserat av att hjälpa Moskva. Enligt Sachs hade Jeltsin-regimen behövt en Marshallhjälp för att undvika den sociala misär som slog undan benen på reformpolitiken. Men USA var för fast i kalla krigets tänkande och såg ett svagt Ryssland som en fördel. Till skillnad från 1945 ansåg inte USA att det fanns någon ny utmanare som kunde motivera hjälp till Ryssland på samma sätt som det sovjetiska hotet bidrog till att USA snabbt började betrakta Västtyskland som en allierad. Hade Washington insett vilken dominerande roll Kina var på väg att få globalt hade man kanske resonerat annorlunda.

Huruvida Sachs har rätt i sin analys är dock svårt att veta. Det är inte säkert att en Marshallplan fungerat i det ryska fallet. För även om tyska städer låg i ruiner efter andra världskriget hade landet kvar en stor del av sin ekonomiska infrastruktur och institutioner. Den sovjetiska industrin var i många fall i skrotskick.

Det besegrade Tyskland hade varit en ledande industrination i flera decennier innan nationalsocialisterna tog makten och behöll den tolv år. Landet hade en befolkning med marknadsekonomiskt kunnande och erfarenhet och det hade kvar stora delar av sitt näringsliv. Inget av detta gällde för det postsovjetiska Ryssland.

Förutsättningarna var med andra ord ganska annorlunda – och på många sätt sämre – i Ryssland 1991 än de var i Tyskland 1945, trots att Sovjet inte besegrats i krig. Ryssland hade inget civilsamhälle att falla tillbaka på och det saknades en stark politisk kraft i mitten, motsvarande de västtyska Kristdemokraterna eller Socialdemokraterna, som kunde balansera reformer mot folkets behov av trygghet. Möjligen hade en sådan kraft kunnat växa fram med en annan politik och mer konkret stöd utifrån. Det får vi aldrig veta.

Av misslyckandet med att liberalisera och demokratisera Ryssland kan vi lära oss att att politiskt reformarbete är oändligt mycket svårare i praktiken än i teorin. Det går inte att bortse från ett lands historia och konkreta omständigheter.

Kanske hade Ryssland, med en annan politik på 1990-talet, kunnat vara en del av den europeiska gemenskapen och den liberala världsordningen. Det hade varit en enorm tillgång för Europa och inneburit stora möjligheter för Sverige med tanke på vår närhet till femmiljonersstaden Sankt Petersburg. Men det är ett stort kanske framför det scenariot.