Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Thomas Gür: Kan vi verkligen lita på Kina?

Det är ingen slump att Kinas grannländer, Japan, Sydkorea och Singapore tidigt vidtog åtgärder mot smittspridning hemmavid. De har erfarenheter av hur Kina hanterar information kring vad som händer i landet

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I december 2004 flög jag till Taiwan för att intervjua den tidigare presidenten Lee Teng-hui om övergången från diktatur till demokrati, för TV-programmet Global Axess. På Taipeis flygplats blev vi, i likhet med alla andra, skannade med värmekamera.

Visserligen hävdades det att den kinesiska SARS-epidemin från 2003 klingat av sedan ett halvår, men i Taiwan ville man inte ta några risker. Passagerare vars värmesignaturer gav utslag togs åt sidan. De blev intervjuade, och deras temperatur mättes av medicinsk personal i skyddskläder.

SARS-epidemins uppkomst i Kina i november 2002 utmärktes av att landets myndigheter dolde den fram till februari 2003, och att de därefter, i rapporter till internationella organ, medvetet meddelade felaktigt låga smittotal (läs ”ljög”).

Det var därför som Taiwan ändå kontrollerade besökare till ön, fortfarande ett halvår efter det att Världshälsoorganisationen, WHO, i maj 2004, på grundval av kinesiska uppgifter, hade förklarat att Kina nu var fritt från nya SARS-fall.

Med sin kännedom om hur Peking tidigare agerat började Taiwan redan den sista december 2019 tvinga resenärer från Wuhan att genomgå kontroller, även om det då bara fanns 27 bekräftade fall i Wuhan av den nya corona-virussmittan. Då hette det fortfarande från kinesiskt håll att viruset inte smittade mellan människor. Den kinesiska regimen ägnade de inledande veckorna av januari 2020 åt att i möjligaste mån dölja smittan och mata WHO med felaktiga uppgifter.

Det är ingen slump att länder som Japan, Sydkorea och Singapore vidtog tidiga åtgärder mot smittspridning hemmavid. Kinas grannländer har erfarenheter av hur Kina hanterar information kring vad som händer i landet, oavsett om det rör sig om virusepidemier eller något annat.

Detta kan jämföras med den svenska myndighetshållningen, där Folkhälsomyndigheten genomgående baserade sina bedömningar på uppgifter från WHO, vilka i sin tur kom från den kinesiska regimen. Sålunda hette det att risken för fall i Sverige skulle vara låg, att viruset inte spred sig från människa till människa och att viruset inte skulle sprida sig utanför Kina (statsepidemiologen Anders Tegnell i bägge fallen).

Ett exempel på den symptomatiska hållning som präglar svenska instanser fick vi till livs, när Peking i mitten av mars hävdade att inte ett enda nytt inhemskt fall av corona-smitta hade rapporterats i Kina (i ett land med 1,4 miljarder invånare).

Johan Giesecke, den tidigare statsepidemiologen, sade då att man kunde lita på de kinesiska uppgifterna: ”Jag tror att det är sant. Jag tror inte att de vågar mörka en gång till. För 17 år sedan fanns SARS, och då mörkade kineserna ganska mycket. Jag tror inte att de gör om det en gång till.” (SVT 19/3)

Den som kan sin svenska politiska historia vet vad den svenska utrikesministern Östen Undén svarade medlemmar av Raoul Wallenbergs familj, då de i ett möte dristade sig till att hävda att man inte kunde lita på Sovjetunionens utrikesminister: ”Tror ni att Vysjinskij ljuger?! Men det är ju oerhört.”

Den som kan sin politiska historia å andra sidan vet, med Lord Acton och Niccolò Machiavelli, att makten ljuger och att absolut makt ljuger absolut.