Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Utsikt över Öresundsbron mellan Sverige och Danmark. Bild: Bertil Enevåg Ericson / TT
Utsikt över Öresundsbron mellan Sverige och Danmark. Bild: Bertil Enevåg Ericson / TT

Karin Pihl: Kan skandinavismen få ett uppsving?

De nordiska länderna är mer lika än olika. Låt oss åter knyta banden.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den där SAS-reklamen, som hävdar att skandinaver inte har någon kultur, var ju fånig. Varför skulle alla andra länder och regioner ha en kultur men inte vi? Så unika är vi trots allt inte. Men reklamen ställer ändå en intressant fråga. Vad är skandinavisk kultur? Finns det en sådan?

För 200 år sedan var svaret självklart, åtminstone om vi hade frågat en ung, politiskt radikal student. En kall vinter år 1838 tågade danska studenter från Köpenhamns universitet över den frusna Öresundsisen för att möta upp studenterna i Lund. Deras politiska agenda var att verka för skandinavisk enhet.

Rörelsen kallades för skandinavism och växte sig stark främst inom akademiska kretsar i Danmark och Sverige, och var en del av de nationella, liberala strömningarna i Europa på den tiden. De polska upproren mot Ryssland sågs som inspiration; en symbol för frihetssträvan. Tsarryssland skulle bekämpas, det preussiska hotet mot Danmark skulle tryckas tillbaka och Norden skulle enas. Skandinavismen var en liberal rörelse där enandet av de nordiska folken sågs som en del av en medborgerlig frihetskamp. Fienden var förutom Preussen och Ryssland de inhemska konservativa och kung Karl XIV Johan som uppfattades som alltför eftergiven mot tsaren.

Sammanlagt hölls sju skandinaviska studentmöten, i både Köpenhamn, Lund, Uppsala och Christiania (Oslo). Även finländska studenter var inbjudna – för svenskarna var det självklart att det ”förlorade Finland” skulle befrias från ryssarna – men de var ålagda reseförbud av den ryska tsaren.

Skandinavismen var inte bara en punchångande studentdröm. I mitten av 1800-talet hölls nordiska kongresser och möten av allahanda slag: nordiska bokhandlarmötet 1856, kyrkomötet 1857, det nationalekonomiska mötet 1863. Den kulturella gemenskapen stärktes, vilket påhejades av intellektuella och författare som exempelvis HC Andersen.

Rörelsen tynade bort och i och med unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905 drog den sin sista suck. Men som historikern Harald Gustafsson skrev i en understreckare i SvD 2009 om den norska historikern Ruth Hemstads doktorsavhandling har den skandinaviska eller nordiska tanken alltid återuppstått, som en ”fågel Fenix”.

Trots att unionssträvandena har tonats ner har det politiska samarbetet fortgått under 1900-talet. Föreningen Norden bildades 1919 för att främja kulturellt utbyte. På 1950-talet blev det möjligt för nordiska medborgare att resa utan pass. Politiskt samarbetar länderna inte minst i Nordiska rådet.

Kan den liberala skandinavismen få ett uppsving? Norden har en delvis en gemensam kultur, ömsesidig språkförståelse, och en gemensam syn på sådant som rör jämlikhet och individuell frihet. Titt som tätt diskuteras möjligheten att bilda en nordisk union, eller åtminstone integrera länderna ytterligare. Som PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, skrev häromåret:

”Som varumärke är Norden urstarkt. Som ekonomi är Norden om möjligt ännu starkare” (14/1 2018). Även historikern Gunnar Wetterberg är inne på samma spår: ”Med drygt 25 miljoner invånare hör Norden till de 10-12 största ekonomierna i världen. Det ger Norden en tyngd och betydelse, som de fem staterna borde utnyttja mycket mer effektivt än i dag”, skrev han på Expressens liberala ledarsida (27/8 2017).

Låt oss åter knyta banden. Den Köpenhamnsstudent som vill gå på gask i Lund behöver inte knata över någon is. Det är bara att ta tåget över den magnifika Öresundsbron.