Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det norska Black Metal-bandet Dimmu Borgir avslutar sin turné i Oslo. Foto: Sara Johannessen Meek / NTB . Bild: Sara Johannessen Meek
Det norska Black Metal-bandet Dimmu Borgir avslutar sin turné i Oslo. Foto: Sara Johannessen Meek / NTB . Bild: Sara Johannessen Meek

Adam Cwejman: Kan musik vara farlig?

Även om gangsterrappen vidmakthåller och delvis glorifierar en destruktiv livsstil utan framtid så är den inte roten till problemet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Rapparen Einár, vars egentliga namn var Nils Grönberg, mördades i slutet av förra veckan. Kort därefter uttalade sig inrikesminister Mikael Damberg (S) om faran med en "subkultur bland unga människor där man glorifierar den här gangsterkulturen" (SR 25/10). Det var den subkultur i vilken Grönberg rörde sig i. När han som sextonåring slog igenom dedikerade han bland annat en musikvideo till en gängledare som nyligen hade blivit mördad.

Damberg är inte den enda politikern som varnat för gangsterrappen. Liberalernas riksdagsledamot Robert Hannah skrev i början av året att han hoppades att strömningstjänsten Spotify skulle rensa sina spellistor från rapparen Yasins låtar, "Allt annat är att tjäna pengar på kriminella" (2/1). När Hannah uttalade sig satt Yasin häktad för förberedelse till människorov, ett brott han nu dömts för.

Det råder ingen tvekan om att en del av rap-scenen är fylld med våldsromantik och förakt för olika samhällsinstitutioner. Dessutom finns det ett för musikvärlden i övrigt ovanligt krav på att textinnehållet i låtarna också ska backas upp av handling i det verkliga livet. Det är en autencitets- och statusjakt som fler än Grönberg har fått betala för med sitt liv.

Även om Damberg och Hannah inte säger det rakt ut får man intrycket att de gärna skulle stödja en bojkott av en del rapmusik. Eller att Sveriges radio i alla fall inte ska nominera brottsdömda rappare till prestigefyllda priser.

Men musik begår inte brott, det gör människor, även om de råkar vara rappare. Dessutom är rapmusiken en viktig skildring av samhällets undersida. Det ligger något i det. Samtidigt missar man med det argumentet det faktum att musik påverkar samhället och människor, inte blott skildrar det.

Men vad göra? Åtta amerikanska senatorer trodde sig kommit fram till en lösning i början av 2000-talet, då de uppmanade flera skivbolag att de skulle avbryta distributionen av musik som, hävdade senatorerna, förhärligade våld.

Uppmaningen ställdes mot bakgrund av att männen bakom Columbinemassakern, som mördade tretton personer i en skola i Colorado, lyssnade på Marilyn Manson, Rammstein och KMFDM. I den musiken, menade senatorerna, hade mördarna funnit något som bekräftade deras känsla av alienation, misantropi och förakt för samhället.

Men något stopp för musikdistributionen blev det inte. Och miljoner människor har lyssnat på dessa band utan att radikaliseras till något mer än att klä sig i svart. Samma kan förstås anföras gällande Yasin som i dagsläget har över hundra miljoner lyssningar på Spotify utan att det har lett till någon av musiken provocerad våldsvåg, trots det påfallande våldsamma innehållet i hans texter.

Men musik kan, i händerna på vissa, förstärka redan befintliga sociala och psykiska problem. Ett näraliggande exempel på detta kommer från Norge. Under tidigt 1990-tal brändes omkring femtio norska kyrkor, varav flera var mycket gamla så kallade stavkyrkor.

Bakom de flesta av bränderna låg black metal-fans som inspirerats av musikgenrens kritik av kristendomen och kyrkan som institution. Det slutade inte med bränder. 1993 mördas sångaren Euronymous, vars egentliga namn var Øystein Aarseth, av rivalen Varg Vikernes. Fejderna mellan metallbanden påminde på flera sätt om de konflikter som några av dagens svenska rap-artister haft sinsemellan.

Den stora skillnaden mellan metalscenen, banden som Columbinemördarna lyssnade på och gangsterrappen kokar ned till den underliggande sociala dimensionen bakom musiken. För medan våldet som omgav black metal-musiken i Norge var ett undantag har våldet kring gangsterrappen varit normen. Därutöver fanns det i black metal och musiken som Columbinemördarna lyssnade på ett stort mått av teatralisk fiktion.

Våldsromantiken och fatalismen inom gangsterrappen är däremot ingen fiktion eller lek med uttryck. Det är så nära verkligheten musiken kan komma. Det är också poängen. När Yasin i låten Mina trakter rappar "Grisarna dom backar, stenar flyger ifrån broarna, allt eller inget, inget här är gratis" är det en inblick i det som gör utanförskapsområden till farliga platser för boende och blåljuspersonal.

LÄS MER: Konsten att försvara både Yasin och Horace är viktig

Att någon skulle göra musik av gangsterlivet är egentligen inte så konstigt. Det konstiga vore väl om personer som Yasin, som har musikalisk talang och lever i gangsterkulturen, skulle vara ointresserade av att skapa musik.

Och även om gangsterrappen vidmakthåller och delvis glorifierar en destruktiv livsstil utan framtid så är den inte roten till problemet. Det man möter i Yasins eller för den delen Einárs musik händer också i Sverige. Man må tycka att det är destruktiv skit. Men det riktigt farliga i sammanhanget är den livsstil som skapar stoffet till musiken och texterna och inte musiken som skildrar det hela.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.