Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Kan klimatsyndaren bli fri från skuld?

Fram tills stunden av icke-existens lever samtliga människor med olika grader av klimatpåverkan. Frågan som därmed inställer sig är: Vilket liv är tillräckligt klimatsmart för att slippa klimatskam?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I ett sekulärt samhälle kan man tro att det inte finns så mycket utrymme för arvsynd och kollektiv skuld eller skam. Men Sverige, ett land vars sekularisering var synnerligen tidig - Ingemar Hedenius och hans anhängare drev den framgångsrikt redan på 1940-talet - håller på att få en ny offentlig religion: Skam över individens belastning på klimatet

Det finns ingen handling, oavsett hur obetydlig den än må vara, som inte kan beläggas med en prislapp i koldioxidutsläpp. Från att äta en ekologisk morot till att ta bussen. Synden är evig och ofrånkomlig då självaste existensen bär på ett klimatavtryck. Därmed går skulden aldrig att betala tillbaka. Men likaväl ska den betalas. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något, som det heter.

Fram tills stunden av icke-existens lever alltså samtliga människor med olika grader av klimatpåverkan. Frågan som därmed inställer sig är: Vilket liv är tillräckligt klimatsmart för att slippa klimatskam?

Man kan, som aktivisten och psykologen Kali Andersson bli en ”klimatperfektionist”. Leva ett liv som, så nära det går, inte lämnar det minsta avtryck på miljön. Hon tvättade sitt hår med rågmjöl, åt veganskt, cyklade 17 kilometer enkel väg till jobbet och letade i soporna efter matrester av återanvända (Expressen 3/8).

Men hon orkade inte vara klimatperfektionist. Det blev jobbigt att prata med kompisar om ”deras senaste utlandsresa eller nyinköpta bostadsrätt”. Frustrationen blev för stor och hon insåg att man är som sin omgivning. Andersson förstod att det inte går att vara hård mot sig själv i klimatarbetet. Det är främst systemet, inte individen, som behöver förändras var hennes slutsats. Det är en klok insikt.

Det moderna livet med alla sina bekvämligheter gör det inte lätt att leva som en klimatasket. Men ändå försvinner inte skamkänslan eller viljan att belägga sin nästa med skuld för klimatsynderna. Under året har specifikt flygskam blivit väldigt omtalat. Många undra därmed säkert när man inte längre behöver skämmas. Ska man avstå flygandet helt? Eller bara flyga mindre?

Frågan om när den enskildes flygskam kan tillåtas upphöra är inte oväsentlig. Om människor förväntas uppleva skam för ett, tills nyligen, rätt normalt beteende bör de också få information om när de ska sluta skämmas. Vad är annars poängen med en dogm om dess uppfyllande är höljt i dunkel? Vid vilket tonnage årligen i koldioxidutsläpp kan vi andas ut och vem kan tillåta sig vara fri från skuld?

Utan ett svar på de frågorna lär vi få ett samhälle fullt av klimatposörer redo att berätta om sina senaste bedrifter. Dessa klimatposörer blir för religionen vad Fariséerna blev för Jesus som förklarade att de visade upp ett ”rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet”.

Mängden människor som dras med i den nya religionen är begränsad. De flesta tänker varken släppa sin semesterresa eller dieselbil. I synnerhet inte om de lever i ett land där välståndet nyligen har tillkämpats med stora möda. En liten samling devota människor kommer inte att förändra världen, eller ens inspirera den. Och ögontjänarna som hänger på kommer knappast heller göra det.

Trots att skammen fyller spalterna så är det sannolikt väldigt få som ger upp ett liv i modern lyx och flärd för självspäkning och minimala klimatavtryck.

En religion kan möjligen svara på våra själsliga frågor men knappast ge svar på samhällsavgörande beslut. Men egentligen kan inte ens själarnas klimatångest dämpas av klimatskammen. Än mindre kommer vårt samhälle, fullt som det är av icke-troende och tvivlare, förändras i grunden av skammen. Men vad skamfixeringen kommer att göra är att förleda uppmärksamheten. Och den är, likt våra resurser, ändlig.

Alla hitintills globala förändringar, goda som dåliga, av vår miljöpåverkan har drivits fram av ekonomiska och politiska incitament. Inget tyder på att det kommer vara annorlunda den här gången.

Innebär detta att en förändring av individuella konsumtionsmönster eller konsumentmakt skulle vara oväsentlig? Absolut inte. Men knappast kommer dessa vanor förändras av att människor förmås skämmas för att de njuter av välstånd och modernitet. Många har dessutom, av olika skäl, varken möjlighet eller råd att ställa om sin konsumtion.

De stora frågorna är alltjämt huruvida vi ska fortsätta bruka förbränningsmotorer och vilken sorts el som driver våra hem, inte huruvida grannen flugit till Prag på en helgresa. Många av dessa stora frågor påverkas inte av den enskilda individen utan kräver en politisk handlingskraft som snarast skyms av individperspektivet.

Individcentreringen kan möjligtvis förklaras av att den enskildes handlingar i så stor utsträckning exponeras för omvärlden. Vad vi äter, köper och gör delas utan avbrott på sociala medier. Det är lätt och därmed lockande att granska sin nästa. Förr i världen gjordes det med hjälp av husförhör. Nu löser vi det utan präster. Det kanske väcker avsomnade skuldkänslor i vårt sekulära samhälle men det lär knappast förändra världen.