Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Petter Trens

Jakob Heidbrink: Kan det bli för mycket rättsstat?

Misstron mot förvaltningen är sådan att allt fler rättssäkerhetsgarantier införs. Beslut ska inte bara fattas, utan även dokumenteras, motiveras, överprövas och överklagas.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Principer är märkliga saker. Å ena sidan är det inte bra att vara principlös. Men för många principer är inte heller bra: vem vill vara en principryttare? Den som så hårt håller på principer att vederbörande inte kan göra avsteg från dem alls, är en fundamentalist.

Tydligen ska man befinna sig någonstans i mitten. Man ska ha principer, men man ska kunna göra undantag. I synnerhet i den svenska kulturen anses det dessutom vara bra att vara pragmatisk. Att vara pragmatisk, betyder just att inte hålla på principer, utan att läsa och lösa varje situation för sig själv.

Men när vi kommer till vår stat, är pragmatismen ibland som bortblåst. Då gäller principer. Då är vi fundamentalister.

Ta exempelvis rättsstaten.

Idéhistoriskt har rättsstaten två komponenter. Den ena komponenten är att det finns vissa grundläggande rättigheter, frihetsutrymmen, som ska vara fredade från staten. Man ska inte straffas eller beskattas retroaktivt. Man ska kunna ha en privatsfär. Och så vidare.

Den andra komponenten är att statliga beslut ska kunna överprövas. Har en förvaltningsmyndighet fattat ett beslut, ska detta beslut kunna överprövas av domstol. Överprövningen avser dels frågan huruvida beslutet stämmer överens med rättsstatens första komponent, alltså rättigheterna, dels frågan huruvida förvaltningen varit behörig att fatta sitt beslut.

Rättsstatsdiskussionen tog sin början i slutet av 1700-talet och rättsstaten blev allmänt erkänt som ett värde på 1800-talet. Länge vägde man dock rättsstaten mot andra värden, och då i synnerhet förvaltningseffektivitet. En förvaltning vars beslut alltid i efterhand kan överprövas blir lätt långsam, trögrörlig och ängslig. En sådan förvaltning är inte effektiv.

Individuella rättigheter måste också sättas mot det kollektiva bästa. Drastiskt talat måste ibland en individuell rättighet offras för att ett kollektivt intresse är mycket viktigare. Ibland måste hus rivas för att bränder inte ska sprida sig.

Situationer i vilka rättsstaten måste ge vika kan inte alltid förutses. Ibland är det inte ens förnuftigt att tänka särskilt mycket på rättsstaten om förvaltningen alls ska fungera. Varje beslut en sjuksköterska fattar – jo, sjukvård är juridiskt sett förvaltning – kan inte överprövas, för då skulle folk dö. Rättsstaten är alltså inte det enda viktiga värdet.

Men den behandlas alltmer som det. Misstron mot förvaltningen är sådan att allt fler rättssäkerhetsgarantier införs. Beslut ska inte bara fattas, utan även dokumenteras, motiveras, överprövas, överklagas i verkställighetsled och vad mera det är. I vissa förvaltningar är detta säkerligen rätt och rimligt. Men alla som har någon inblick i hur skolan fungerar kan nog intyga att det inte fungerar lika bra i sammanhang, särskilt sådana som måste präglas av personligt förtroende.

Jag vill därför ställa en fråga: är det säkert att rättsstaten är så viktig att den får överskugga allt annat? Eller bör vi inte kanske vara beredda att i vissa lägen offra andra – och offras själva – för att kollektivets bästa kräver det?

Jag vet inte. Men jag tycker att frågan börjar bli trängande.