”Det är anmärkningsvärt att det är en kurdisk kommunist som avgör”. Orden är Jimmie Åkessons och yttrades samma dag som riksdagen valde Magdalena Andersson till statsminister den 29 november förra året.
Bakgrunden till Åkessons kritik var att S-regeringen gjort en uppgörelse med riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (f.d. V) för att försäkra sig om att en majoritet inte skulle rösta emot Andersson. Uppgörelsen gick ut på att Sverige skulle fördjupa samarbetet med det terrorstämplade PKK:s syriska systerparti PYD, en kurdisk självständighetsrörelse som slagits mot Syriens president Assad och Islamiska staten under inbördeskriget i Syrien. I praktiken skulle YPD få svenskt stöd.
Att Kakabaveh är kurd är förstås inte problemet här – vilket Åkesson mer än lät antyda när han vidareutvecklade resonemanget med att ”svenska folket” borde välja statsminister i Sverige. Problematiskt är däremot att Kakabaveh väljer att använda sin makt i Sveriges riksdag till att i praktiken företräda en utländsk politisk organisation.
Än mer anmärkningsvärt är att Socialdemokraterna valde att göra eftergifter till Kakabaveh för att partiet skulle få sitta kvar vid makten. Sveriges relationer till andra länder bör inte behandlas som spelkort i inrikespolitiken på det sättet.
Man kan ha olika åsikter i sakfrågan. PYD och dess väpnade gren YPG har stått på samma sida som USA i Syrien. Kopplingen till PKK är dock ett rött skynke i Turkiet, där staten och PKK bedriver ett (lågintensivt) krig mot varandra.
Det är uppenbart att statsministerns kansli ansåg det vara ett lågt pris att försämra relationerna till Turkiet, då i november, för att få sitta kvar vid makten. Nu i maj har det priset visat sig betydligt högre. Turkiet hotar att stoppa Sveriges Nato-ansökan – som Nato-medlem förväntar vi oss trots allt att Turkiet ska hjälpa oss om vi blir angripna. En militärallians är just det – en allians. Inte primärt en värdegrundsgemenskap.
Men inte nog med det. Med misstroendeförklaringen mot Morgan Johansson hotar åter en regeringskris där regeringen gör sig beroende av Kakabavehs stöd, då statsministern hotat avgå om Johansson fälls.
Den nuvarande regeringen borde ha lämnat ifrån sig makten redan för ett år sedan, när Liberalerna lämnade januariavtalet. Då, vid midsommar 2021, stod det klart för alla att regeringen saknar tillräckligt med mandat för att regera. Det har redan skapat utrikespolitiska förväxlingar som riskerar försämra Sveriges säkerhetspolitiska läge.
Det borde av princip vara uteslutet för regeringen att ännu en gång göra upp med Kakabaveh. Sverige ska inte vika ned sig för Turkiets krav i den mån dessa strider mot fundamentala principer, men de avvägningarna ska inte styras av partipolitisk taktik.
Rimligast vore att Kakabaveh själv väljer att inte utnyttja sin vågmästarroll. Hon är trots allt vald för att representera ett svenskt riksdagsparti – inte en kurdisk gerillaorganisation.
