Riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh lämnar Vänsterpartiet. Efter år av mobbing och utfrysning fick hon nog. Ledningen ville snabbt förekomma detta och valde, så fort de fick reda på hennes intentioner, att utesluta henne. Detta enligt principen att man alltid ska dumpa och inte bli dumpad. Skälet? Kakabaveh har ”allvarligt skadat partiet” enligt partisekreteraren Aron Etzler.
Partiledningens uppfattning att Kakabaveh inte varit lojal är inget nytt. Lika länge har partiledningen ansett att hennes religionskritik och arbete mot hedersvåld varit alltför taktlös. Därför är det närmast komiskt att partisekreteraren i samband med uteslutningen uttryckte att det var tråkigt att Kakabaveh försvann med tanke på att hon gjort ”stora insatser för att driva frågan om hedersvåld”.
I stället för att se hennes arbete som en tillgång har hon betraktats som en belastning. Uppfattningen är att Kakabaveh inte bara arbetat mot hedersförtryck utan propagerat mot troende. Och ”att propagera mot troende människor är inte vänster” som vänsterpartisterna Arash Gelichan och Roya Hakimnia skrev i en text i tidskriften Flamman för tre år sedan. Att arbeta mot hedersförtryck är inget grönt kort för ”antimuslimska fördomar”.
Att Kakabaveh fått stöd från många som är utanför vänstern har dessutom gjort henne än mer suspekt. Hon har – misstänker en del vänsterpartister - gjorts till en så kallad ”nyttig idiot” för högerns rasism och hat mos muslimer. Och den här texten, likt en del andra från liberalt eller borgerligt håll lär väl bara bekräfta dessa misstankar.
Men det är där ni gör fel. För finns det något som traditionellt förenat socialister och liberaler så är det en förståelse, visserligen grundad på olika sätt, för hur religion kan verka förtryckande.
Problemet är att Vänsterpartiets ledning inte ser detta. Eftersom de med åren i allt större utsträckning kommit att dela in människor utefter axeln rasist/antirasist, så har något så ålderdomligt och perifert som religionskritik hamnat på efterkälken. I en värld som snurrar runt rasistaxeln är det suspekt med en politiker som får så mycket uppskattning från de som, är antagandet, döljer sin rasism bakom fina ord om individers frihet. Och om nu högern börjar kritisera religionen så blir den ju, per definition, suspekt. Som Hakimnia och Gelichan skrev: ”Vi ska inte kopiera högern och rasisternas religionskritik”.
Väljer man att betrakta Kakabaveh som ett redskap för påstådda konspirationsteorier om islamisters övertagande av förorten så missar man däremot kärnan i det som varit Kakabavehs – och traditionellt vänsterns styrka: Att förstå att förtryck kommer i många former och rättfärdigas på alla möjliga olika vis.
När religionen, vilket var vanligare förr, utgör ett av den borgerliga statsmaktens ben; jämte storkapitalet och militären, då upphör aldrig kritiken. Men om religionen blir en del av den fattige och maktlöse – då är det helt plötsligt inte lika allvarligt. Kanske förklarar det också det ihärdiga motståndet mot de som, ofta inom vänsterrörelsen, arbetat mot hedersförtryck.
Den katolska befrielseteologin i Latinamerika som utvecklades under 1970-talet är ett bra exempel på hur religionen både anpassades för och inlemmades i en marxistisk förståelse av världen. Och idag spelar islam en liknande roll. Diskussionen om vänsterns förhållningssätt till palestinska Hamas är ett annat exempel.
Organisationen är djupt religiös och strider med alla till buds stående medel mot Israel. Det blir kortslutning för vissa inom vänstern som inte kan bestämma sig vad som var viktigast: Att markera mot en teokratisk terroristorganisation eller mot hatobjektet Israel.
Delar av vänstern tror idag att den kan skapa en allians av förtryckta. Religiösa grupperingar tackar och tar emot. De har tidigare ridit på vänsterns rygg och kommer inte tacka nej till ytterligare en tur nu. För dem har vänstern alltid varit den nyttiga idioten.
I Sverige blir det uppenbart när man betraktar banden mellan Vänsterpartiet och det som kallas för slöjaktivism. På Vänsterpartiets förstamajdemonstrationer har dess företrädare och budskap fått gott om utrymme. De har propagerat för ”rätten till våra kroppar” och kopplat detta till rätten att bära slöja i det offentliga rummet.
Behandlingen av Kakabaveh är inte, som partiledningen vill få allmänheten att tro, en fråga om en enskild person. Det ingår i en djupare ideologisk förändring av Vänsterpartiet. Slöjan är, som många andra religiösa plagg, ett uttryck för kontroll över sexualitet och kvinnlighet. Alltså det som i något annat sammanhang av vänstern direkt hade stämplats som en symbol för förtrycket.
Men samtidigt utsätts muslimer för rasism. Slöjan blir då en symbol för stolt frigörelse i offentligheten. I stället för kritik mot religionens roll i samhället har maktkritiken gjort en saltomortal. Vänsterpartiet har landat i det inbillade valet mellan rasism mot muslimer och ett värnande av islam som motståndshandling. Men i själva verket är hela motsättningen falsk.
