Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kafferep krossar inte gängen

Det gamla sättet att utöva politiskt ledarskap – ”lita på mig, jag kommer att lösa detta!” – fungerar inte längre. Den politiker som idag vill förtjäna förtroende måste vara ytterst konkret

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Svenska folket litar på politiker. Jo, faktiskt. I motsats till de allra flesta västländer är förtroendet för politiker i vårt land stabilt, ja rentav sakta ökande. Det är en stor tillgång.

Men det är inte hela historien. Samtidigt finns ingen enskild partiledare med riktigt högt förtroende, ingen når högre än 30-40 procent. Det är en helt annan division än toppnoteringarna för Fredrik Reinfeldt (72 procent 2010, den högsta nivån någonsin uppmätt) eller Göran Persson (61 procent 2002).

Jag tror det illustrerar ett skifte i synen på politiskt ledarskap, i förväntningarna på vad en politisk ledare kan åstadkomma.

Reinfeldt och Persson är unika personer, kanske någon invänder. Möjligen, men de var inte ensamma om högt förtroende. När Reinfeldt slog förtroenderekord hade 57 procent stort förtroende för Maria Wetterstrand, när Persson peakade hade 45 procent stort förtroende för Alf Svensson.

Mycket talar för att det handlar om mer än enskilda personers förmåga, att tilltron till vad politiken kan åstadkomma har minskat. Vad det beror på är svårt att veta säkert. En ledtråd finns i den ekonomiska utvecklingens relation till politiskt förtroende.

Förr i tiden fanns ett tydligt samband: var svensk ekonomi svag, ”straffades” normalt sett sittande regering i opinionsmätningar och val. Idag är det svårt att se ett sådant enkelt samband. Ibland är det rentav tvärtom: ju sämre ekonomi, desto starkare stöd för sittande regering.

I detta finns en bister realism. Väljarna har lärt sig att Sveriges regering inte rår över globala konjunktursvängningar. Att det mesta som sägs i de politiska högtidstalen inte kommer att ge något resultat.

Och det gäller inte bara ekonomin. Det gamla sättet att utöva politiskt ledarskap – ”lita på mig, jag kommer att lösa detta!” – fungerar inte längre. Den politiker som idag vill förtjäna förtroende måste vara ytterst konkret: exakt detta vill jag göra, detta är vad det leder till. Men allt för många politiska företrädare tror att de gamla sanningarna fortfarande gäller.

Häromdagen illustrerades det mycket tydligt. I ett yrvaket försök att visa ledarskap bjöd Socialdemokraterna in de andra partierna till samtal om den organiserade brottsligheten, alla partier utom Sverigedemokraterna.

Det är symptomatiskt. Att S kan kosta på sig en markering mot SD i detta akuta läge beror på att ”samtalen” inte har något syfte. Inbjudan sker inte för att hitta åtgärder – det kräver inga ”samtal”, färdiga förslag ligger på bordet – utan är en ren PR-aktivitet. Ett sätt att köpa tid.

Det kommer inte att imponera på väljarna. Den nya krassa, verklighetsanpassade synen på politiskt ledarskap kräver något helt annat. Konkreta, politiska beslut. Här och nu.

Att bekämpa den organiserade brottsligheten kommer att ta mycket lång tid. Men desto viktigare att fatta konkreta beslut nu direkt, istället för fler rituella ”samtal”. Nya kafferep kan inte krossa gängen. Men tyvärr väljarnas hopp.