Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Susanna Birgersson: Jul i krigets skugga

Mitt i en sargad värld i mitten av 1600-talet diktade Paul Gerhardt om en evig glädje.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Året är 1653 i den lilla staden Mittenwalde, strax utanför Berlin. Den 46-åriga Paul Gerhardt har nyss tillträtt tjänsten som församlingspräst. Här finner han inspiration och arbetsro att skriva sina psalmer, psalmer som fortfarande sjungs runtom i Europa. ”I denna ljuva sommartid” är nog den mest kända på svenska. Eller kanske ”Med tacksam röst och tacksam själ”, en sång så fylld av fröjd och livsglädje att man lätt drar slutsatsen att den måste vara författad i en särdeles lycklig och harmonisk tid. Men båda psalmerna är skrivna 1653 och det var precis tvärtom med både lyckan och harmonin.

Det har inte gått mer än fem år sedan westfaliska freden. Mellan 1618 och 1648 hade trettioåriga kriget utspelat sig. Huvudscenen var Europa med ett otal konflikter som avlöste och grep in i varandra, de flesta med ursprung i de maktförskjutningar som följde av reformationen. Varje land har sin historieskrivning och i Sverige har erinringarna främst kretsat kring det svensk-tyska skedet 1630-1635, om Gustav II Adolfs krig mot katolikerna i Nordtyskland och om hans död i slaget vid Lützen. I Tjecken, Spanien, Danmark eller Ungern ligger fokus på delvis andra platser och andra skeenden. 

Men kriget var inte begränsat till Europa utan fortplantade sig och sammanföll med konflikter på så avlägsna platser som Angola, Västindien, Ceylon och Brasilien. Det var verkligen ett världskrig. Detta globala perspektiv framhåller Lundaprofessorn Dick Harrison i boken ”Ett stort lidande kom över oss. Historien om trettioåriga kriget”. Här skildras också det lidande som drabbade civilbefolkningen varhelst striderna drog fram. Hungersnöd, massakrer, tortyr, våldtäkter, bränder och plundring – ja, allt det där som karaktäriserar krig i dag, tycks ha karaktäriserat kriget också då. Ont blev värre när pestsmitta och andra epidemier spreds av arméerna som rörde sig kors och tvärs över stora landområden. Vaccin, mediciner eller någon sjukvård att tala om fanns ju inte och miljontals människoliv gick till spillo. 

Uppgifterna om hur många som dog har varierat kraftigt, men i dag tror forskarna att Tysklands befolkning minskade med en fjärdedel, från 20 till 15 miljoner. Om man lägger till beräkningarna av antalet döda i Sverige, Nederländerna, Frankrike och övriga länder som drogs in i konflikterna, blir siffran någonstans runt det dubbla. Sett till andel av befolkningen var den demografiska förödelsen större efter trettioåriga kriget än efter krigen på 1900-talet, menar Harrisson. 

Och i Mittenwalde var inget sig likt. Före kriget hade där funnits 250 hushåll, fem år efter krigsslutet återstår 42. Så ödsligt det måste ha känts i den lilla staden. Glest i kyrkan på söndagarna, igenbommade affärer, tomma och förfallna boningshus, hela familjer utraderade, de flesta decimerade. Tystnad och förstämning istället för glädje och liv. Allt hade krympt, det var bara kyrkogården som snabbt hade utvidgats.

Nu närmade sig julen. Till en prästs uppgift hör att predika om ”en stor glädje som ska vederfaras allt folket”, om ”frid på jorden” och allt det där andra som sägs i jultexterna. Men inget kändes glatt eller fridfullt för Paul Gerhardt som skulle gå runt i husen i den ödsliga staden och önska god jul. Till änkor och änklingar skulle han gå, till fader- och moderlösa barn, till unga föräldrar som just begravt sitt nyfödda barn, till ensamma, fattiga och gamla. Uppgiften tycktes omöjlig. Det var ingen god jul i Mittenwalde. Psalmen som Gerhardt då skriver finns tyvärr inte översatt till svenska men i vårt grannland Danmark är den en självklar del av psalmsskatten. Den börjar så här:

”Hjerte, løft din glædes vinger!
Over muld
underfuld
englesangen klinger;
hør og mærk de toner søde,
Himlen lydt
melder nyt:
Kristus lod sig føde!”

(Hjärta, lyft din glädjes vingar, över jorden underbar änglasången klingar; Hör och förnim de toner sköna, från himlen kommer nyheten: Kristus lät sig födas!)

Det är essensen av julevangeliet: evigheten träder in i tiden genom att Gud blir människa. Ett tidsbegränsat liv får evig betydelse.

Paul Gerhardts eget liv var fyllt av motgångar, sorg och tragedi. 1655 gifte han sig med Anna Maria Barthold. På kort tid fick de fem barn, men alla utom ett dog som små när pesten än en gång drog över Europa. 1666 dog också Anna Maria. Kvar fanns en sexårig son som grät vid sin mors dödsbädd. Detta samtidigt som Gerhardt blev arbetslös.

1657 hade familjen flyttat till Berlin. Paul Gerhardt var en fridsam man, omtyckt av alla och en uppskattad predikant. Likväl hamnade han i konflikt. Kurfursten Fredrik Wilhelm, som tillhörde den reformerta läran, ville försäkra sig om att religiösa stridigheter inte skulle blossa upp igen och uppmanade därför prästerna att skriva under ett så kallat tolerans-edikt. Det föreskrev att predikstolen inte fick användas till polemi mot teologiska meningsmotståndare. Men med toleransen i tolerans-ediktet var det si och så. Lutherska präster förväntades tona ner de delar av läran som stod i kontrast till den reformerta teologin. Gerhardt ville inte kompromissa med sin tro genom att skriva under ediktet och blev därför av med sin tjänst. 

I några år arbetade han sedan som privatlärare innan han fick en ny prästtjänst en bit utanför Berlin. Där verkade han till sin död 1676.

Kort före sin död skriver Gerhardt ett slags testamente. Nog hade det varit förståeligt om den gamle mannen, märkt av motgångar och obeskrivlig sorg, nu hade blivit lite mer dämpad, lite mindre benägen att sväva ut på ”glädjens vingar”. Men i testamentet uttrycker han framför allt sin tacksamhet för all den godhet och trofasthet han tycker sig fått erfara. Trots allt.

Allt detta är länge sedan nu. Vi lever i en annan tid och kan bara med stor ansträngning sätta oss in i människors förhållanden och föreställningar på 1600-talet. Ändå är en del sig plågsamt likt.

Frågan är om inte det just nu pågår vad som kan komma att bli ett trettioårigt krig. I Mellanöstern drar konflikterna fram över land efter land. Ingredienserna är lika många som giftiga: Islamism, extremism och dödsälskande jihadism, folklig ilska, förtryck av kvinnor och minoriteter, brutala furstar, lokala konflikter som blir till spelplan för rivaliserande stormakter, olja, fattigdom, antisemitism, korruption, vanstyre – och så terrorns tentakler som når ända in i Europa. Det befolkningen i Syrien har fått utstå de senaste åren är vedervärdigt att ens tänka på. Eller människorna i Bagdad. Kvinnorna i Mosul. Barnen i Yemen. Flyktingarna i Libyen. Kopterna i Kairo. 

Det är ofredsår. Precis som under 1600-talet. Paul Gerhardt visste bättre än att skriva stämningsfullt om juleljus och vinterskrud, tindrande barnaögon och mäktig orgelmusik. Det slags poesi faller platt när allt runtomkring vittnar om sjukdom, krig, förödelse och död. Mitt i en sargad värld diktade Gerhardt i stället om en evig glädje. Julpsalmen fortsätter nämligen:

”I, som tunge stier træde,
stands og hør:
Her er dør
til den sande glæde;
og i huset inden døre
trøstes ved
slig en fred,
ingen sorg tør røre!”

(Ni som går på tunga stigar, stanna upp och hör: Här är dörren till den sanna glädjen; och i huset innanför dörren finns tröst och det slags frid som ingen sorg kan röra.)