Jordan Peterson förlorade slaget om akademin men inte publiken

Jordan B. Peterson har blivit en världskändis genom att ta strid mot aktivism och identitetspolitik på universiteten. Det är dock snarast utanför universiteten hans genomslag blivit som störst.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Det var för fem år sedan, alldeles i början av sommaren. Jag satt på vår uteplats, scrollade på telefonen och ett klipp fångade min uppmärksamhet. Två män samtalade om hur ideologi och politisk aktivism krupit in i högskolornas byråkrati och förändrat vad ett universitet är. Diskussionen arrangerades av Harvard, ett av världens mest prestigefulla universitet.

Resonemanget slog an något i mig: jag arbetade då med att samordna jämställdhetsintegreringen av svenska lärosäten och kände allt starkare tvivel inför vägledningen som gavs av Nationella sekretariatet för genusforskning, platsen där jag tjänstgjorde. Där fanns paralleller mellan det som den intervjuade varnade för, och vad jag såg ske.

ANNONS

Det var psykologiprofessor Jordan B. Peterson, nu världskänd och nyss i Sverige för att föreläsa om sin senaste bok: ”Bortom ordning. 12 nya regler”. I Scandinavium talade han inte alls om universitetsvärlden. Inte heller är akademin längre ett bärande ämne i de samtal och poddar som tillgängliggörs via Petersons plattformar. Trots att det var just denna stridighet, frågan om vad ett universitet ska vara och vilka friheter, i tanke, tal och skrift som måste säkerställas för en universitetslärare, som i förstone fick honom in i hetluften och ut i världen. Förlorade han den kampen? Mycket talar för det.

I januari i år lämnade Peterson sin plats vid universitetet i Toronto. I en artikel i National Post (19/1) tog han ett bittert adjö av lärosätet där han i decennier undervisat och forskat. Peterson hade dragit slutsatsen att hans studenter och doktorander riskerade karriärmässiga bakslag av att sammankopplas med hans kritik av det slags aktivism och identitetspolitik som många akademiska institutioner och HR-avdelningar investerat tungt i. Inte klassiskt jämlikhets- och jämställdhetsarbete, utan program som legat och dragit i stark identitetspolitisk marinad. I dessa reduceras människan till hudfärg, etnicitet, kön och sexualitet, dömd till ständig maktkamp om tolkningsföreträde och privilegier.

ANNONS

Den som önskar ett lokalt skräckexempel finner det på Konstfack i Stockholm, i detalj återgivet i ”Hela havet stormar” av Sara Kristoffersson, professor vid nämnda lärosäte (Volante 2022.)

Jag lyssnar igen på Harvard-samtalet. Där jag då uppfattade kritik och förargelse, hör jag nu hur Peterson förmedlar tilltro och kärlek till universitetet.

Han understryker vikten av djupa ämnesstudier. Peterson säger förvisso att humaniora och en del av samhällsvetenskapen är illa ute på grund av den politiska slagsida som drabbat ämnena, men de är alls icke förlorade. Studenterna råder han att ta till vara den lyckosamma omständigheten att de bjuds fyra år att läsa och träna sig i att skriva och tänka självständigt. Så odlar man en superkraft, säger Peterson. Det var en professor med tillförsikt till akademin.

Universitetet är inte längre stommen i hans resonemang. Intakt är däremot uppmaningen att alltid ta ansvar och anstränga sig maximalt, aldrig hemfalla till offerskap och skylla misslyckanden på osynliga strukturer.

Jag kom från det fält som Peterson kritiserade. Den där sommardagen ändrades min bana. Hur många andra har en liknande berättelse? Att döma av publikhavet är vi ett antal.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS