Frågor om religiösa uttryck är alltid aktuella, inte minst i skolavslutningstider. Religionen hotar jämlikhet och civilisation, skriver den moderate politikern Björn Schaerström (SvD 4 juni). Han menar att religion bygger på fantasier och att det är oroande om religionens inflytande i Sverige ökar. Schaerström exemplifierar det negativa inflytandet med könssegregerade badtider, ängsliga konsthallar som inte längre vågar ställa ut religionskritisk konst och att statsministern av undfallenhet inte försvarade Lars Vilks utan istället valde att föra samtal med religiösa ledare. Lösningen ser Schaerström i en privatisering av religionen. Andra aktuella debattörer hoppas att religionerna ska moderniseras och utveckla värderingar som stämmer överens med det sekulära samhällets.
Samtidigt kommer nu Timbro ut med rapporten ”Medierna och samhällsfenomenet religion”. Där framträder bilden av okunniga svenska journalister som inte kan särskilt mycket om religion. Denna okunskap leder till bristfällig rapportering samt en fixering vid negativa nyheter och skandaler. Om en präst rymmer med en konfirmand är media alerta, menar Roland Poirier Martinsson som tagit fram Timbrorapporten. Sex och skandaler säljer. Men det som kallas vardagsreligiositet ges knappt någon uppmärksamhet alls i medierna. Rädslan för att avslöjas som dåligt påläst gör att fördjupning och kritiska följdfrågor uteblir.
Nu är det inte bara i Sverige sex och religion säljer. I USA har en namnkunnig teolog, syster Margaret Farley, kommit ut med en bok om kristen sexualetik: ”Just Love: A Framework for Christian Sexual Ethics”. Den sålde ganska dåligt tills Vatikanen gick ut med kritik och en uppmaning till amerikanska nunnor att bättre hålla sig till kyrkans lära. Då hamnade boken plötsligt på försäljningstoppen. Den ligger nu högt uppe på listorna över de bäst säljade böckerna.
I förhållande till antalet utövare får idrotten mycket större uppmärksamhet än religionen i Sverige. De journalister som skriver om idrott är också betydligt kunnigare, konstaterar Timbrorapporten. Bevakningen av prinsessdopet bekräftar denna bild. Det finns uppenbarligen journalister som tror att man får sitt namn under dopet, någon uppfattade att Victoria bad till barnet, en annan att skrev att Victoria höll ett tal när hon istället – helt enligt kyrklig ordning – bad en bön. Det finns fler exempel på journalistiska egendomligheter från detta tillfälle. Man kan jämföra det med att kalla en fotbollsplan för en pist eller en bandyklubba för ett rack: det spelar egentligen ingen roll men det är irriterande och det vittnar om en nedvärdering av områdets betydelse.
Okunskapen om religion leder inte bara till sparsam rapportering och felaktigheter. Kanske mer besvärande är den ängslighet detta resulterar i. Bakom ängsligheten lurar oron för att uppfattas som intolerant och främlingsfientlig om man ställer kritiska frågor. Medan medier nu ägnar sig åt den politiskt riskfria årliga jakten på präster som dristar sig till att läsa fragment av en välsignelse under skolavslutningarna, är det tämligen tyst om de familjerådgivare som i Uppdrag granskning uppmanade misshandlade kvinnor att leva kvar i våldsrelationer. Hur ska vi välja om valet står mellan religion och jämlikhet? Och hur ska vi kunna välja klokt om de som ska rapportera och granska utvecklingen kan för lite?
