Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Johan Westerholm: Bostadsbristen - en explosiv cocktail

Kommunerna får ta ansvar för rikspolitikens misslyckande, skriver den socialdemokratiske debattören Johan Westerholm.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Riksrevisionen har riktat hård kritik mot regeringen och den bristande etableringen för nyanlända. Detta har föranlett Arbetsförmedlingen att anställa fler handläggare som ska få fram mer bostäder. Många nyanlända har tvingats till att lösa bostadsfrågan på egen hand. Av de drygt 19 000 som 2014 begärde förmedlingens hjälp hann drygt 12 000 personer tröttna och ordnade folkbokföring själva. En konsekvens är svarthandeln med adresser, där familjer som just fått uppehålls-tillstånd får betala ockerhyror bara för att skriva sig på en adress, där de sedan inte kan bo. I Norrköpings närområde visade sig 67 personer vara skrivna på samma adress. En helt uppenbar fiktiv trångboddhet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En annan utmaning, och utanförskapsfälla, är den reella trångboddheten. Det är ingen ovanlighet med upp till tio personer i en tvårummare i Rosengård, Kungälv, Angered eller i Majorna – Linné. För två barnfamiljer i samma lägenhet, med skolpliktiga barn, blir studiemiljön lidande med en sådan trångboddhet. Risken är uppenbar att vi med dagens bostadsbrist blockerar sociala klassresor och gör att utanförskapet går i arv. Arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons (S) besked till kommuner som inte har tillräckligt med bostäder när tvingande lagstiftning för placering av nyanlända införs för att lösa de nyanländas situation är beskt men rakt: ”Se till att börja bygga.”

Men vad är då förutsättningarna för detta? Utan statlig finansiering ser situationen mörk ut. Och den lilla finansiering som finns i höstens budget, totalt sju miljarder kronor, räcker till i runda tal 2 800 tre-rumslägenheter. Fram till 2019 kommer det krävas 430 000 nya bostäder. I år påbörjades produktionen av 40 500 eller färre. Ett hundratal lägenheter har strukits i Stockholms stad på grund av Miljöpartiets veto mot förtätning i vissa tillväxtområden. Även med en tio-procentig subventionering räcker de statliga stimulanserna bara till 28 000 bostäder.

Ekonomin sätter begräsningarna med dagens produktionskostnader. Bostadsminister Mehmet Kaplans (MP) lösning är modulbostäder med till-fälliga bygglov. Det skulle kunna gå om det inte krävdes en avskrivningstid på mer än 50 år. Ett tillfälligt bygglov får bara ges i femton år. Göteborg har dessutom, trots sin storlek, ett sämre utgångsläge än övriga landet. Göteborg har en skuld per invånare till banker och finansinstitut som ligger bland de 20 högsta per capita i landet. Till detta skall läggas de mer än 8 miljarder kronor i framtida pensions- åtaganden samt ökande kostnader för nyanlända i behov av försörjningsstöd. I stadsdelsförvaltningen Majorna-Linné ställdes specialpedagoger för barn med särskilda behov i skolan mot dessa ökade kostnader med känt resultat. I andra stadsdelar som Angered och Hisingen är situationen likartad eller ännu värre.

Hur de nyanlända ska få bostäder i tillväxtregioner, för snabbare etablering, är en svårlöst ekvation. Den kompliceras ytterligare av att även inrikesfödda och äldre har ett behov av billiga och tillgängliga bostäder. Effekterna av att låta nyanlända gå före i köerna till de få lägenheter som till slut kan produceras med kommunens egna medel kan komma att bli dramatiska.

De senaste årens migrationspolitik, tillsammans med det bostadspolitiska haveri vi ser i realtid, har nu byggt upp en farlig situation i kommunerna. Regeringen, främst företrädd av en minister som inte har ansvaret för bostadspolitiken, lägger nu ansvaret på kommunerna utan att vare sig fråga först eller tillföra resurser. Från bostadsministern är det tyst. Regeringen lägger ytterligare sten på börda i form av att tvinga kommunerna att ställa gruppers behov mot varandra som effekt av beslut som kommunerna inte själva kan påverka. Något som den förra Alliansregeringen har gemensamt med den nuvarande röd-gröna. Oartigt eller omdömeslöst är ord som kanske bäst beskriver denna förda politik.

Migrations- och bostadspolitiken det senaste decenniet har blandats till en explosiv cocktail. Frågan är inte längre om den kommer brisera. Frågan har mer karaktären av när och i vilken kommun.