Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1946. Kvinnor sitter vid sina sängar i en sjuksal på Rosenlunds Ålderdomshem.

Johan Ingerö: Johan Ingerö: Åldrandets stora utmaning

Att bli äldre är inte bara en utmaning för den enskilda människan utan för hela Sverige, skriver Timbros välfärdsexpert Johan Ingerö.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Välfungerande samhällen och stater påminner i vissa avseenden om enskilda människor. De börjar trevande, med att lära sig de mest basala rörelserna. De blir successivt mer kapabla, nyfikna och självständiga. De genomgår hastiga utvecklingskast och en och annan känslostorm, innan de så sakteliga hittar sin roll i omgivningen och, om den materiella standarden tillåter, börjar varva ner. Därefter blir de tillbakablickande, trötta och misstänksamma mot nymodigheter. Yngre och piggare konkurrenter stormar ikapp och förbi.

Detta är naturligtvis både förenklat och tillspetsat. Men se på västvärldens utveckling sedan andra världskriget. Eller på de växande ekonomierna i Asien, Afrika och Sydamerika.

Läs också: Blicka framåt – vilket #Sverige2050 vill vi ha?

Samhällen har sina egna åldersfaser. Sveriges första decennier efter demokratins genombrott bar drag av kärv men kärleksfull barndom. Omhändertagande parat med tuffa regler, som i vilken barnfamilj som helst. Men under sextiotalet ställde folkhemsbarnen till med tonårsuppror. Auktoriteterna utmanades och en ny ordning utropades. Som hos de flesta tonåringar var det radikala stämningsläget mer en fråga om ljudvolym än om handlingskraft. Försöket att på arbetarklassens vägnar expandera kårhusockupationen i Stockholm till Operan och Konserthuset framstår i efterhand som mer sött än revolutionärt. Icke desto mindre fick den tidsandan fäste även i vuxenpolitiken. Rivningsraseriet mot gamla kvarter och byggandet av Miljonprogrammet för tankarna till en ungdom som lämnar föräldrahemmet för studentkorridoren, utan att för ett ögonblick titta tillbaka.

Under åttio- och nittiotalen blir Sverige vuxet på riktigt. Skaffar barn, bil, bättre bostad – och prylar. Pengar blir viktigare, inte minst när krisåren lär oss att pengar kan ta slut. Vi blir försiktigare, börjar oroa oss för både utgifter och miljö. I dag är Sverige medelålders. Fortfarande välfungerande och med god ekonomi, men ryggen värker ibland och blicken riktas allt oftare bakåt. Utmaningar framstår som jobbigare än förr. Varför måste det bli flyktingkris och rysk upprustning just nu? Jag skulle ju spela golf och påta i trädgården!

Hur Sverige ser ut 2050 beror på hur vi hanterar åldrandet. Lyckas vi använda vår upparbetade mognad och erfarenhet som en konkurrensfördel är utsikterna goda. Vi har tekniskt kunnande, vi har ett tillåtande och humanistiskt samhällsklimat som människor dras till, snarare än ifrån. Vi har jämförelsevis välfungerande institutioner, myndigheter och domstolar. Möjligheterna finns där för den som söker dem. Men det finns även problem. Vissa av Sveriges personlighetsdrag är både trista och destruktiva. Den avundsbeskattning som Magdalena Andersson nu återinför är lika skadlig som på sjuttiotalet. Det överdrivna kontrollbehovet på arbetsmarknaden har skapat brist på just den sorts nybyggarjobb som skulle kunna bli tiotusentals invandrares språngbräda in i samhället. Det svenska ordningsbehovet försvårar anpassningen till en stökig omvärld.

Sverige behöver nybyggarpolitik. Dels för de människor som flyr och flyttar hit, men också för dem med djupa rötter i landet som lever i allt mer håglösa glesbygdsområden. Lagen om anställningsskydd är inte viktigare än jobben, och Pumplagen är inte viktigare än att småmackarna utanför städerna överlever. Inte heller har vi råd att lämna över alla välfärdsfrågor till ineffektiva kommun- och landstingsorganisationer. Attackerna mot välfärdsföretagen har försatt dem i ett läge där de inte längre vågar dra igång nya verksamheter. Den trenden måste vändas, om inte Göteborgs skolresultat eller Malmös förskolebrist ska spridas i stället för vändas.

Sverige kan välja att ta ett helhetsgrepp om system, lagar och skatter som skadar den ekonomiska och sociala utvecklingen både i och utanför våra storstäder. Det är fullt möjligt att släppa loss samhällets ungdomliga kreativitet, utan att för den sakens skull kasta bort den klokskap vi samlat ihop på vägen. Alternativt, välja att se med tilltagande oro på världen och ropa efter fler regler och högre skatter. Även om de skrämmer iväg kreativa ungdomar och stänger ute människor som hoppats bygga ett nytt liv här.

Människornas tilltagande ålderssvaghet är påtvingad. Stater och samhällen äger lyxen att välja. Sverige 2050 kan vara ett land som gått in i andra andningen och tagit täten – eller på väg mot äldreboendet.