Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jesus dog för våra synder.  Bild: Andres Kudacki
Jesus dog för våra synder. Bild: Andres Kudacki

Thomas Gür: Jesus vände upp och ned på hjälteberättelsen

Storheten i berättelsen om Jesu födelse och död finns i faktumet att Jesus förlorade för att segra i evigheten, skriver Thomas Gür i en gästkrönika.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det finns två teman i hjältesagor om huvudpersonens resa genom livet och förvandling.

Ett är den högättade hjälten som avsiktligt bryter med den livsbana som hans börd utstakat, och väljer lidande, misär och armod i syfte att hjälpa de svagaste.

Berättelsen om titanen Prometeus torde vara en av de äldsta kända i genren. Han stjäl elden från de andra gudarna och ger den till människorna. För detta straffas han av Zeus genom att bindas vid en klippa, och en örn, symbolen för guden, hackar ut hans lever som ständigt växer ut igen. Prometeus befrias av Herakles som fäller örnen med en pil.

En annan sådan historia är den om Siddharta Gautama, tillhörig riddaradeln i Indien på 500-talet före vår tideräkning. Han får en skyddad uppväxt i sin faders palats med föresatsen att bli en mäktig kung, fredad från allt fult och olycksaligt. Samma dag som han får en son beger han sig ut från palatset och möter ålderdom, sjukdom och död. Han fylls med obehag, skam och vämjelse. Vid 29 års ålder lämnar han sitt forna liv i välmåga och blir asket. Han uppnår buddhaskap, och blir frontfiguren i den religion som har honom som sin främsta vishetslärare.

Det andra temat i hjältesagan är vad man på engelska kallar ”from rags to riches” – från trasor till rikedom. Från koja till slott. Från fattigdom och armod, till framgång, berömmelse och förmögenhet. Det är sagorna om Aladdin eller Askungen i ett otal versioner, till exempel Dickens Oliver Twist, också med många historiska exempel.

LÄS MER: Jesu födelse rymmer existentiella insikter

Hos de stora hjältarna förenas de bägge egenskaperna. De är pojkar (oftast) av hög börd som återfinns under mycket enkla omständigheter men som är bestämda till framgång, i första hand på grundval av sina gärningar. De visar alltså att de genom handling är värdiga det anseende som de ändå skulle ha ärvt på grund av börd. Och många gånger märks deras skickelse redan i späd ålder genom förebud om den respekt och vördnad som de ska komma att erhålla av omgivningen.

Julens födelsedagsbarn, Jesus, är en sådan hjälte. Men mer därtill.

Jesus är ett gossebarn som föds i ett stall med en snickare till fosterfar, Josef. Hans mor, Maria, är en ung kvinna utan framträdande samhällsposition.

I dikten ”Marias vaggvisa”, från 1937, fångar Hjalmar Gullberg den unga förstföderskans oro:

För oss på värdshusboden fanns ingen matbit kvar. Så trångt har det på jorden blivit i våra dar. Hur tordes jag bli mor? Hur skall det gå den lille, när han blir stor?

Att det nyfödda barnet är bestämt för storhet kan förutsägas både religiöst och, i enlighet med den tidens uppfattning, vetenskapligt. Det sistnämnda kan låta märkligt, men i den tidens ögon observeras ett antal astronomiska-astrologiska tecken på att något stort har inträffat. Jag skriver med bindestreck eftersom stjärnskådande, astronomi, och stjärntydande, astrologi, på den tiden var samma sak och uppfattad som objektiv kunskap.

När Jesus föds i Betlehem kommer några, tre enligt traditionen, österländska stjärntydare till Jerusalem och frågar: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” (Matt.2:2) Astrologerna vet att det finns förebud om att en judisk kung har fötts.

Astronomen Michael R. Molnar, specialist på arkeoastronomi, studiet av forntida observationer av och föreställningar om himlafenomen, har i boken The Star of Betlehem. The Legacy of the Magi (1999), övertygande visat följande:

Stjärnan i fråga är sannolikt planeten Jupiter, kungarnas stjärna namngiven efter den högsta guden i den romerska mytologin, som har gått upp i öster vid horisonten strax före soluppgången (heliacal uppgång) – ett astrologiskt synnerligen viktigt tecken, som varslar om en händelse av stor betydelse.

Vid en sådan uppgång befinner sig dessutom Jupiter och solen ofta i en och samma stjärnbild. Det handlar om två av de viktigaste vandrande stjärnorna i astrologisk uppfattning, alltså planeterna enligt den geocentriska världsbilden, vilka förmedlar ledarskap och framgång.

I det här fallet återfinns de två förmodligen i Aries, Väduren. Det är den stjärnbild som enligt den astrologiska traditionen, bland andra hos Ptolemaios, var den konstellation som starkast påverkade de antika provinserna Coele Syria (i dag mellan Syrien och Libanon), Palestina, Idumea (Edom) och Judea. Molnar förklarar också trovärdigt ett antal andra astronomiska-astrologiska egenheter som omnämns, som att stjärnan går före stjärntydarna och stannar över den plats där barnet befinner sig. (Matt. 2:9)

Stjärntydarna har sett kungarnas stjärna Jupiter gå upp tätt följd av solen. Och de bägge befinner sig i stjärnbilden Väduren, den konstellation som har störst inflytande över det judiska hemlandet. De har med den tidens vetenskapliga kunskap insett att det barn som fötts i detta tecken är bestämt att bli judarnas kung – sannolikt datum enligt Molnar är den 16 april år 6 före vår tideräkning.

Därtill presenteras religiösa belägg om Jesus status. Änglar har meddelat såväl hans mor (Luk. 1:28) som hennes man (Matt. 1:20), att det barn som ska födas ska av Gud få ”hans fader Davids tron” (Luk. 1:32).

Det nyfödda barnet är tecknet som Herren ska ge Davids ätt, det tecken som besannar profeten Jesajas ord, så som de är översatta i Karl XII:s Bibel: ”Si, en jungfru är hafvandes och skall föda en son; den skall hon kalla ImmanuEl” (Gud med oss – Jes. 7:14). Och Gud är med vid Jesu födelse.

Ty i den stunden uppträder en ängel tillsammans med en himmelsk här som prisar Gud, och berättar för några herdar i närheten att ”en frälsare fötts åt er” (Luk. 2:8).

Några år före ”Marias visa”, 1929, skrev Gullberg om en nattvandrare i en vintrig stad, ett uppenbart vindpinat Malmö, som inom sig hör hur det viskar (också diktens namn): ”Ett barn är fött i dag!”

Din vinternatt, som kuvats av frosten och låg stum, o ande, har förljuvats av evangelium! Snart skingrar morgonglöden allt mörker kring ditt jag. Förgänglig är blott döden. Ett barn är fött i dag!

En pojke som uppfyller det löfte som har getts av Gud till David:

”Och då dina dagar är till ända och du vilar hos dina fäder skall jag låta en ättling till dig, en som du själv har avlat, efterträda dig, och jag skall trygga hans kungavälde. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för all framtid. Jag skall vara hans fader och han skall vara min son.” (2 Sam 7:12-14)

I Carl Jonas Love Almquists dikt ”Marias häpnad”, cirka 1840, går vi på fyra rader från det lekande Jesusbarnet, till insikten om Guds son:

Lammen, så vita på ängen beta; Men barnet Jesus utmed dem går. Häpen Maria stannar och ropar: ”Jag ser en strålring omkring barnets hår!”

Men det finns ett tredje tema i berättelsen om Jesus, utöver att han är en gudason i fattigmansdräkt som går från armod till rikedom, och som gör honom mer framstående än alla andra hjältar. Och det fångas i yttrandet: ”Mitt rike är icke av denna världen.” (Joh 18:36)

Med den utsagan går berättelsen om Jesus bortom de gängse hjältemyterna om framgång i detta liv, om halva kungariket och prinsessan. Ty Jesu rike hör inte till den här världen, utan till en värld hinsides, en värld som är bortom döden. Sålunda kallas denna passus ur Johannesevangeliet (Joh. 3:16) också för ”Lilla Bibeln”, då den sammanfattar budskapet om Jesus: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

Detta rike kan erövras av alla som tror på honom, till och med av de mest föraktade. En av de förbrytare som korsfästs tillsammans med honom säger: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” Jesus svarar: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.” (Luk. 23:42-43)

Storheten i berättelsen ligger i att det är genom att förlora här på jorden som Jesus segrar i evigheten. Evangelierna vänder upp och ned på hjälteberättelsen. Och de stadfäster en berättelse som fångat miljarder människor genom århundradena, då den både innehåller hjältesagornas viktigaste teman och förmår att överskrida och överträffa dem på ett så löftesrikt sätt.

Det är därför födelsen av ett litet barn är så stort.

LÄS MER: Välj Jesus maning framför Sahlins