Alltsedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen år 2010 har vänstern gjort allt i sin makt för att öka priset för något som helst samröre, direkt eller indirekt, mellan Alliansen och partiet. Löfven har sedan han valdes till partiledare talat om vikten av att bryta upp blockpolitiken. Men det är knappast av omtanke om Sverige som han önskat det.
Löfven, en skicklig förhandlare och strateg, visste att en borgerlig regering som skulle accepteras av, vilket inte är detsamma som att den skulle förhandla med, SD skulle äventyra möjligheterna för vänstern att återfå makten under en lång tid. Strategin inom vänstern, att medelst brunsmetning och paralleller till 1930-talet sätta bilden av att en borgerlig regering är början på slutet för svensk demokrati, var noga genomtänkt.
Centerns och Liberalernas målsättning att hålla ytterkantspartierna utanför inflytande kan tyckas lovvärd. Men en ambition är inte detsamma som ett resultat. I den överenskommelse som slutits mellan S, MP, C och L står det visserligen att: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Men, precis som Jonas Sjöstedt konstaterade under onsdagen, handlar det enbart om ”värdelösa ord på papper utan någon betydelse i praktiken”.
Det som satt klausulen ur spel, enligt Sjöstedt, är en överenskommelse mellan honom och Löfven ”som ni aldrig kommer att få se”. För att verkligen förnedra Lööf och Björklund förtydligade han i en av de efterföljande intervjuerna också att: ”Klausulen finns bara kvar på ett ställe – i överenskommelsen. Där förekommer den som en plågsam påminnelse för C och L om deras fiasko”.
Ett fiasko är vad det är, minst sagt. C, L och V försöker på olika vis göra gällande att Löfven minsann inte kommer att kunna köra över (någon) av dem trots att hans ”löften” i praktiken är motstridiga. Men vad har de att sätta emot? Ska de hota med att avsätta honom – med SD:s stöd – trots att Löfven när som helst kan svara med att utlysa nyval? Varför skulle de göra det när alternativet, så som de har utmålat det, är början på slutet för svensk demokrati? Denna pikanta omständighet är Löfven givetvis högst medveten om, vilket också är anledningen till att han kunnat spela ut C, L och V mot varandra.
Så vad är kontentan av den senaste veckans turer? Jo, att ytterkantspartiet Vänsterpartiet nu har landat i att släppa fram en regering som ska driva en politik som det byggt hela sitt existensberättigande på att bekämpa, enbart i syfte att stoppa inflytandet från det andra ytterkantspartiet Sverigedemokraterna.
Men, och detta är obetalbart underhållande, för det fall att den rödgröna regeringen skulle driva igenom sin nya politik på områden som bostadsmarknad och arbetsrätt, vilket alltså är kravet för att Löfven alls ska släppas igenom av C och L, så avser ytterkantspartiet Vänsterpartiet att lägga ett misstroende mot regeringen. Men för att hotet om misstroende ska vara mer än ett tomt löfte måste emellertid ytterkantspartiet Sverigedemokraterna rösta för, vilket Sjöstedt givetvis vet och därför aldrig kommer att förverkliga.
Socialdemokraterna har orkestrerat den största blåsningen i modern svensk politisk historia och belönas nu med att Stefan Löfven nominerats till statsministerposten. På fredag bör alla centerpartistiska, liberala och vänsterpartistiska riksdagsledamöter som önskar se sina väljare i ögonen framöver trycka på den öda knappen.
