Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Jakob Heidbrink: Jakob Heidbrink: "Domaren fattar besluten få skulle vilja fatta"

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hur kunde domstolen döma så? Den frågan får jurister ganska ofta. Många domar tycker också jag ser konstiga ut såsom de rapporteras i dagspressen (det blir ofta annat när man läser domen, inte rapporteringen). Men i synnerhet på sociala medier är kritiken ofta hätsk och förolämpande mot domstolen och domarna.

Under första halvåret av år 2014 satt jag som domare i Göta hovrätt i Jönköping. Jag minns det som en tung uppgift: givande på många sätt, men tung. Och medan det finns skickliga och mindre skickliga domare, och säkert en och annan olämplig domare, är mitt intryck ändå att de flesta är samvetsgranna personer som gör sitt bästa.

De två typer av ärenden som jag upplevde som särskilt tunga var dels vårdnadsmål, dels mål om tidsbestämmande av livstids fängelse (att ett livstidsstraff omvandlas till ett tidsbestämt straff). I de ärenden där jag deltog går mina beslut säkert att kritisera, men jag hade inte kunnat fatta andra.

I vårdnadsmål står ett barns föräldrar mot varandra. Åtminstone den ena, ofta båda, säger att den andra föräldern är olämplig som vårdnadshavare. Socialtjänsten har inkommit med utredning. Vittnen har sagt både det ena och det andra. Jag känner inte barnet. Barnet hörs normalt inte heller av domstolen (barn under tolv förskonas från sådant). Men nu är jag, en för barnet och föräldrarna vilt främmande person, plötsligt satt att avgöra vad som är till barnets bästa. Hur ska jag veta det? Hur är jag kvalificerad att avgöra vad som är bäst för just det barnet?

Men jag får inte säga åt föräldrarna att lösa sina problem själva. Jag måste besluta. Det bästa jag kan göra är att undvika uppenbara misstag, men inte ens det kan jag garantera att jag lyckas med. Ibland var jag i stillhet glad över att mina kolleger inte höll med mig.

När det gäller tidsbestämning av livstids fängelse, är saken enklare. Den dömde har ju bortom rimligt tvivel begått ett hemskt brott och förtjänar sitt straff. Kriminalvården säger att den dömde ännu är farlig, rättspsykologen säger att risken för förnyad brottslighet är låg; jag ser en skröplig människa som redan tillbringat många år i fängelset. Vem ska jag tro på? Törs jag ta risken att den dömde kommer ut och begår ett nytt hemskt brott? Samtidigt: om jag inte törs ta den risken, varför har vi då regler om tidsbestämning av livstids fängelse? Beslutet är mitt och mina två kollegers, och vi kan egentligen bara göra fel åt något håll.

En domare har makt över andra människors liv. Inte bara över den åtalade eller parterna i målet, utan också över andra som endast dyker upp i rättegångens periferi. Priset för denna makt är att domaren måste leva med sina beslut, och har man empati och omdöme, är besluten fruktansvärt svåra. I slutändan är frågan i många fall vilket misstag man lättast kan leva med.

Granska alltså gärna domstolarna. Men var ödmjuka. Domare fattar varje dag beslut få av oss skulle vilja behöva fatta. De flesta gör så gott de kan.

Ibland räcker inte det, och då måste domstolarna kritiseras. Men på ett respektfullt sätt.