Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Peter Hjörne: Jag tänker, alltså finns jag

Nu verkar det som om snabbhet är allt, eftertanke intet. Ord som överväga, begrunda, ta sig tid, rådrum och besinna verkar ha försvunnit från såväl språk som handling.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Har ni tänkt på att reportrar i olika etermedier numera allt som oftast inte frågar vad den intervjuade tycker eller anser eller hur det faktiskt är. Nej, man frågar "Hur TÄNKER du kring matchen, situationen, författarskapet" eller vad det nu må vara. Svaret blir inte sällan:

Nej men, jag TÄNKER att...

Det är fascinerande hur ett uttryckssätt sprider sig nära nog viralt i TV och radio. Dessutom kan man undra varför så mycket inleds med "nej men". Kan det vara för att dementera det man precis kommer att säga? Och detta städse närvarande "hur tänker du kring" - är det samma andas barn som "nej men" - att slippa bli precis eller ta tydligt ställning. Man tänker i stället lite löst, man funderar utan att riktigt bestämma sig. Lite grand som "hur känner du inför", som var inne för ett tag sedan. Eller barnens "typ" och "liksom" som ger absolution från precision. 

"Jag tänker" att "tänker-kring-sjukan" och "typandet" rent av är en förlängning av vår tids faktaresistens och acceptans av alternativa fakta. Men det kanske är att dra lite väl långtgående slutsatser?

"Kring det kan man tänka" lite hur som helst. Däremot är det ställt utom allt rimligt tvivel att det vore en Gudi behaglig gärning om fler tänkte, på riktigt, innan de talade eller skrev, att orden tilläts passera hjärnan innan de "slapp över tändernas stängsel".  Nu verkar det som om snabbhet är allt, eftertanke intet. Ord som överväga, begrunda, ta sig tid, rådrum och besinna verkar ha försvunnit från såväl språk som handling. 

Bakom tangenterna och på mobilerna twittras, instagrammas och snapchattas det i rasande fart. Säkert är en del av den nya offentlighetens alla debattörer både snabb- och genomtänkta. Men många fler tycks värdera den snabba och fräcka formuleringen före eftertanken. 

Världens sannolikt mest kända och impulsiva twittrare är Donald Trump. Hans ogenomtänkta och febriga twittrande tycks ha hjälpt honom att bli president men verkar inte hjälpa honom som president. Hellre än att tänka efter, fråga sina experter eller ta råd av sina rådgivare, skjuter han från höften och vräker ur sig det som han beskyller medierna för - "fake news". Han har hört något, sett något, fått för sig något och reagerar, för det mesta med ilska. "He can tweet or he can govern", skrev Frank Bruno i New York Times. Hittills har han valt att twittra, framför att regera, att twittra framför att tänka.

Den nya offentligheten är givetvis välgörande och nyttig på många sätt. Som Johan Hakelius skrev i tidskriften Fokus: "Fördelen är förstås att förljugenhet och likriktning har svårare att överleva i en offentlighet där åsiktsmonopolet, eller åsiktsoligopolen, bryts upp." Det är befriande att inte bara några få privilegierade definierar vad som skall diskuteras eller vilka åsikter som är acceptabla. Förvisso finns åsiktspoliserna, de riktiga synpunkternas väktare kvar i offentligheten, delar ut sina bannbullor och gör sitt bästa för att hålla åsikterna i schack, men de får det allt svårare.

Nackdelen är de nya mediernas snabbhet och avskildhet. Snabbheten som många gånger exkluderar tanken.  Avskildheten som exkluderar omtanken. Tonläget höjs och man glömmer att det är människor man utsätter för de verbala övergreppen. Så trappas det de verbala striderna upp ytterligare och något går förlorat - sanningen, det goda samtalet, konstruktiviteten, det respektfulla åsiktsutbytet och empatin.

"Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke himlen aldrig når", skaldade Shakespeare i Hamlet, vilket egentligen visar att tanklösa ord alltid varit ett dilemma - men omfattningen är ny.

Tanken bakom orden är viktig liksom ordens valör, deras halt, ton och nyans. När diskussionen i sociala medier blir allt hetsigare och mer adrenalinstinna devalveras språket, tillmälena blir allt grövre och mer kränkande. 

Vad är då tanken med alla dessa ord och bokstäver (3993 hittills)? Jo, att vi alla som på ett eller annat sätt är den del av offentligheten har en skyldighet att vårda den, värna varandras rätt, tänka efter före och att visa fördragsamhet och varlighet. Ty det goda samtalet, den öppna diskussionen och den prestigelösa kompromissen är faktiskt förutsättningar för framåtskridande.

Den ryske oppositionelle författaren Lev Rubinstein har gått en alldeles egen väg. Han skrev nyligen på DN Kultur att han bestämt sig för att tiga. "Tiga för att inte delta i det tygellösa och ohämmade odlandet av hat. Tiga, eftersom det finns situationer när varje uttalat ord bara förvärrar det onda...Hela vår samhällsorganism är i dag fylld till varje cell med aggressivitet och en ömsesidig, inte alltid formulerad ilska mot varandra. Det märks särskilt tydligt i sociala medier."

Lev Rubinstein avslutar med: "Jag tror att varje människa själv bör sätta gränser för sitt sociala agerande och göra allt för att respektera dessa gränser. På ryska finns uttrycket "Samla tankarna". Om man skall samla sina tankar måste man ibland tiga. Helt enkelt vara tyst. Ibland är det nyttigt att tiga. Ibland är det vältaligt. Ibland är det betydelsefullt."

Tiga, tänka - sedan tala. Kanske skulle vi alla må bättre av det! Och av att känna och rent av medkänna!