Ja, Jonas Gardell, det gör ont i hjärtat

Jonas Gardell berömmer Fredrik Reinfeldt i en uppmärksammad artikel, men frågar inte varför Reinfeldt teg om vad hans linje skulle leda till för unga migranter, skriver gästkolumnisten Anosh Ghasri som är tidigare enhetschef på boenden för ensamkommande.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Ljudet av krossat glas varvas med sparkars dova ljud mot dörrar. Hallen fylls av glasspillror. Utmattad efter utbrottet, liggandes på sängen med en förskärare på nattduksbordet, viskar Silam: ”Jag får inte stanna. Vad ska jag säga till mamma?” Doften av adrenalin hänger kvar i luften, men hans blick är nu tom. Silam är en av de unga migranter som kom till Sverige 2015.

Något senare, långt därifrån, kommer rapporter om ett spänt läget mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet som inte kan ena om unga migranters öde. Däremellan publiceras en artikel i Expressen med rubriken ”Det gör så ont i hjärtat, Löfven” (6/11). Författaren Jonas Gardell skriver att de svenskar som öppnade sina hjärtan för flyktingar på Fredrik Reinfeldts anmodan har efter kursomläggningen i migrationspolitiken, med stängda gränser och utvisningar, fått sina hjärtan krossade. En ung migrant och en författare. De delar samma smärta, det gör så ont i hjärtat hos dem båda, men skillnaden de emellan är oceansdjupt.

ANNONS

Gardells empati finns det inga skäl att betvivla. Hans analys och samvetslindrande förslag på den situation som 2015 års migrationsström skapat, vilket så väl illustrerar det spända läget på regeringskansliet, låter sig ifrågasättas.

”Kommunerna började klaga, SD ökade, och det ropades högljutt om systemkollaps”, skriver Gardell och menar att en symbios mellan populism och nationalism gjorde att vi övergav våra ”ideal, ambitioner och humanistiska värderingar.” Känslornas mur som utestänger realismen blir så synlig här, för det var inte klagomål eller nationalism vi hörde, utan riktiga ropa på hjälp, något även Miljöpartiet verkar ha glömt.

Kommunernas socialtjänst gick på knäna, unga migranter förväxlades med varandra på tågstationer, de fick sova på britsar i idrottshallar då boendeplatser saknades. IVO larmade att gränsen var nådd. Löfvens kursändring i migrationspolitiken berodde inte bara på socialdemokratins omättliga makthunger. Verkligheten hade då blivit så ohanterbar att inget parti med verklighetsförankring kunde blunda för den.

Nu står vi där vi står och Gardell skriver om hjältedåd, om människor ”med vidöppna hjärtan som ställt upp som föräldrar” och öppnat sina hem för dem unga vuxna som Sverige sviker. Men han gör det utan insikten att detta är konturer av just en systemkollaps. Ansvaret för unga migranter åligger enligt svensk lagstiftning staten och kommunerna, inte civilsamhället.

ANNONS

Vidöppna hjärtan, öppna hem, ställföreträdande föräldrar. Det klingar så vackert. Silam har dock redan en familj, och det råkar vara ett av hans problem. Ett avslag är ett misslyckande som han måste erkänna för dem, som han via remittenser mödosamt hjälpt att försörja med de knappa medel han får här.

Men problemen är ju lösta om Silam får stanna? Nja, då börjar nästa fas i hans resa; att få hit familjen, medan han indirekt ställs till svars för att välfärdens sinande resurser inte räcker till. Dagens situation springer inte ur nationalism eller populism, utan hur en grandios självbild om att vara en humanitär stormakt krackelerade i kontant med verkligheten och skapade dagens situation.

Gardell berömmer Reinfeldt, men frågar inte varför Reinfeldt teg om vad hans linje skulle leda till. Den informationen hade Silam och hans familj, och andra i Silams sits, haft nytta av innan han kom hit. Då hade Silam inte behövt genomlida dagen då han berövad på allt hopp tyngdes med förväntningar han inte kan uppfylla. Miljöpartiet talar likt Gardell om ansvar och moral, men tiger om konsekvenserna av den politik de förespråkar.

Det gör ont, ja, men smärtan botas inte förrän vi inser och medger dess orsak, samt inser att kuren är bitter men att den likväl måste intas. Det gör ont i hjärtat, av de känslobetonade förslag som vaggar Silam i falska förhoppningar. Det gör ont i hjärtat, att vänligt be de som gång efter annan kommer med dessa förslag att kliva av sina höga hästar.

ANNONS

Silam är ett fingerat namn.

ANNONS