Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Förflyttning. Befolkningsmässig tyngdpunkt mellan 1965-2015 för Göteborg (gul linje) och  röd linje för Göteborgs och dess södra kranskommuner (Kungsbacka, Mölndalm Härryda, Partille).

Jörnmark: Göteborgs femtio år utan stadsbyggnadsstrategi

Bristen på samhällsbyggnadsstrategi har gjort Göteborg till en segregerad trafikkorsning.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Segregationen och bostadsbyggande har blivit stora frågor men den verkliga utmaningen är egentligen att åstadkomma ett hållbart samhällsbyggande. För det är inget större problem att bygga bostäder. I Sverige finns det idag närmare fem miljoner och varje år nyproduceras det cirka 60 000. 

Problemet är att de sedan länge byggs på ett sådant sätt att segregationen fortsätter att öka vilket skapar allt större inkomst- och kulturklyftor. Fenomenet med parallella samhällen och ”särskilt utsatta områden” uppstod på 1970-talet och behandlades sedan med en uppsjö av kosmetiska penningpåsar under 1980- och 1990-talen – varefter det exploderade i de motsättningar vi ser idag. 

Mekanismerna har blivit tydligare för mig det sista året när jag haft tillfälle att analysera segregationens orsaker. Tillsammans med kulturgeografen Patrik Sjöberg har vi skärskådat befolkningsrörelser i Göteborg och regionen på ett nytt sätt. Det har gett oss ett annorlunda perspektiv på Göteborgs framtida samhällsbyggande, vilket jag kommer att skriva om i flera artiklar under hösten. 

Ända fram till 1950-talet var södra Göteborg den överlägset viktigaste och mest attraktiva delen av staden, men under efterkrigsdecennierna förändrades det när befolkningstillväxten hamnade i den norra delen. Under de sista femtio åren har den södra halvan i stort sett stagnerat, vilket fått genomgripande konsekvenser men inte alls slagit igenom i stadens planering. 

Följden har blivit att Göteborgsregionen byggts på ett sätt som oundvikligen skapat segregation och infrastrukturproblem. För medan staden oavbrutet fortsatt att växa norrut har det södra stadsrummet minst av allt varit oattraktivt. Tar man också in de södra förorterna i bilden ser man att de till och med växt snabbare än norra Göteborg. De bostäder som inte byggts i södra Göteborg har istället byggts några mil längre söderut. 

När vi dessutom räknat fram befolkningens medelpunkt i Göteborg och förorterna öppnar sig ett unikt mönster: de båda centralpunkterna rör sig åt olika håll och dessutom ökar avståndet mellan de båda punkterna. Utvecklingen leder till enorma konsekvenser. 

För det första betyder det att regionen är mer transportintensiv än andra. Men det är inte bara det att transportarbetet ständigt ökar: eftersom vi bor så långt ifrån varandra blir det svårt att träffa rätt med infrastruktursatsningar. Sett utifrån förortsbefolkningens dragning söderut är möjligen Västlänken motiverad, men det blir också tydligt varför det är svårt att göra Göteborgarna som oavbrutet dras norrut - dit de ska transporteras i en linbana - entusiastiska över satsningen. 

Men rörelsen åt två håll handlar lika mycket om segregation. Mönstret fanns redan i den generella bostadspolitiken där inkomststarka hushåll fick tillgång till subventionerade villor i vidsträckta kransområden. När Göteborg valde att prioritera ned ett egenägt byggande i den södra delen av staden blev konsekvenserna stenhårda i form av medelklassutflyttning. Stadens tillväxt i norr fick också motsägelsefulla förtecken: dels är den starkt utspridd, dels har den en slagsida mot trångboddhet. 

På den södra delen av Hisingen har Torslanda sett en stark tillväxt av villor och Norra Älvstranden en lika stark ökning av bostadsrätter. Det är precis de bostäder staden behöver, men det har inte löst några av problemen i de nordöstra stadsdelarna.

Där har det istället försvunnit mer än tusen lägenheter de senaste decennierna, samtidigt som befolkningen ökat kraftigt. I de stadsdelarna har det inte heller skett några förändringar av äganderättsförhållandena, utan dominansen av hyresrätter är lika massiv idag som under ”miljonprogrammets” höjdpunkt. 

Utvecklingen av Göteborg har länge sett likadan ut: genom att öppna ny infrastruktur som är svagt kopplad till helheten har utspridning och pendlande förvärrats. Samtidigt har utanförskapsområden i tysthet sjunkit ned i ett allt sämre tillstånd.

Lägger man samman bilden är det tydligt att Göteborg är i behov en samhällsbyggnadsstrategi som för första gången på nästan ett sekel ser till helheter. Någon sådan utveckling kan tyvärr inte ens de mest optimistiska skymta.