Ny statistik visar att av Sverigessamtligakommunfullmäktigeledamöter är 42 procent kvinnor. Nyhetssidan 24Blekinge rubriksätter nyheten med ”Dålig jämställdhet i kommunpolitiken” (7/3). SVT kommenterar att ”landets kommunfullmäktige är ännu inte är jämställda” (7/3).
Det är somomjämställdhet inte kan råda om utfallet inte ärprecislika; att nästanhälften av landets kommunfullmäktigeledamöter är kvinnor tycks inte vara tillräckligt. Ordet ”nästan” skaver.
Att räkna antalet kvinnor och män är inte unikt för kommunpolitiken. Sådan statistik finns för de flesta sektorer och kan vara användbar. Problemet blir när man endast utifrån utfallet ska bedöma huruvida jämställdhet råder eller ej. Utfallet kaneventuelltsäga något om det, som en av flera parametrar. Men allt oftare tycks det som att andelen personer med en viss könstillhörighet är den enda parametern som är av betydelse.
Denna begränsade syn på jämställdhet förekommer inte bara inom media. Även regeringen Löfven har gett uttryck för en sådan svartvit bild när den gjort frågan om könsfördelning i bolagsstyrelser till en viktig politisk fråga – med kvotering som föreslagen lösning på ”problemet”.
Dagen till ära kan det därför vara värt att påminna om att jämställdhet inte är synonymt med millimeterrättvisa. I stället för att enbart räkna antalet kvinnor som sitter på en stol i styrelserummet är det också värt att fråga sig vad som händer när dörren stängs och hur vägen dit har sett ut. Att kvinnor är underrepresenterade kan vara ett tecken på strukturella hinder som gör det svårt att ta sig till en viss position.Mendet kan också vara ett tecken på olikaindividuellapreferenser och olika prioriteringar.
Det är också värt att komma ihåg attmåttsom andelen kvinnliga ledamöter i börsbolag för de flesta faktiskt är en perifer fråga. Vad som är mer centralt är rätten att få leva sitt liv i trygghet och här finns stora skillnader mellan kvinnor och män.
Bara en sådan sak som att kunna gå hem sent på kvällen utan att känna rädsla är långt ifrån självklart för många kvinnor. I en undersökning från Brottsförebyggande rådet uppger 31 procent, nästan var tredje kvinna, att hon känner sig otrygg i sitt eget bostadsområde på kvällarna. Motsvarande siffra för männen är 9 procent. 12 procent av kvinnorna känner sig så otrygga att de väljer att stanna hemma, att jämföra med 2 procent av männen.
Om man på pappret vill frisera jämställdheten så är kvotering till bolagsstyrelsereller räknande av andel kvinnor i allehanda sammanhangen ypperlig metod. Men den som verkligen bryr sig om att kvinnor ska få samma förutsättningar som män borde börja med det mest basala; som att öka kvinnors rörelsefrihet.
