Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt (V) under måndagens pressträff i riksdagens presscenter.
Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt (V) under måndagens pressträff i riksdagens presscenter. Bild: Anders Wiklund/TT

Jök med flygproblem

Riksdagen består av åtta partier, inte sex. Det är därför fullt naturligt att Jonas Sjöstedt (V) kräver nåt i utbyte mot att släppa fram den framförhandlade Januariöverenskommelsen - Jöken - som behöver V:s mandat för att flyga.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

Januariöverenskommelsen – eller Jöken – som det framlagda 73-punktssamarbetet mellan S, L, MP och C redan hunnit döpas till, hann inte leva många dagar innan den stötte på patrull. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt meddelade under måndagen att partiet kommer att rösta nej till upplägget i sin nuvarande form. Sjöstedt kräver, som villkor för ett ja, förhandlingar med statsminister Stefan Löven (S) i syfte att ge partiet framtida inflytande, samt återställare av de reformer V tidigare fått igenom.

Sjöstedts markering är förståelig. Vänsterpartiet förväntas ge sitt godkännande till en politik som på det stora hela kommer att dra Sverige bort från V:s politik, och i stället i liberal riktning, en rejäl ”högersväng” för socialdemokratin, som både Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) beskrivit det.

ANNONS

Mycket i 73-punktsprogrammet är bra, om än inte allt, och det återstår att se slutresultatet. Mycket ska utredas. Det är förstås bättre att reformer utreds än att de hastas igenom. Erfarenheterna av motsatsen förskräcker. Men det öppnar också upp för långbänkar och manipulation från regeringskansliets sida.

Socialdemokraterna har dock onekligen fått släppa en hel del gamla käpphästar. Uppluckring av arbetsrätten, marknadshyror i nyproduktion, eller att avdragsrätten för fackavgiften inte återinförs (den avskaffades i M/KD-budgeten som nu gäller) hör nog till de mer beska pillren. Fördelningsprofilen på den ”gröna skatteväxlingen” är också oklar och kan också komma att slå hårt mot låginkomsttagare i form av punktskatter.

Men det är en betydande överdrift att kalla detta ett ”nyliberalt systemskifte”. I själva verket rör det sig om justeringar av systemen som både är stegvisa och i de flesta fall har goda argument för sig.

Däremot kan man inte med bästa vilja i världen säga att politiken går i Vänsterpartiets riktning. Det slås också fast. Det står uttryckligen i överenskommelsen att: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”

Ur ett liberalt perspektiv är det förstås välkommet. Men det vilar på en ohållbar premiss. Vänsterpartiet förväntas ge sitt godkännande till hela upplägget genom att kravlöst släppa fram en regering som uttalat ska föra en politik på tvärs med nästan allt som partiet står för.

ANNONS

Vad har V för existensberättigande om partiet kapitulerar villkorslöst? Faktiskt inget alls. V skulle genom att svälja Januariöverenskommelsen otuggad hamna i en situation som liknar den Moderaterna befann sig i under Decemberöverenskommelsen, eller möjligen något ännu värre. De kan opponera. Men de kommer hela tiden få frågan varför de gav sin välsignelse till den förda politiken från början.

Röster till vänster varnar för att den svenska arbetarrörelsens bägge partier, S och V, riskerar att begå ett långsamt självmord om de ger sig in på detta spår. Kritikerna pekar på att socialdemokrater som gått åt mitten i andra länder kraftigt förlorat i stöd. Inte minst till populister av olika slag. SD kan komma att dra fördel av det. Men även nya aktörer.

De svenska socialdemokraternas vägval är ändå förståeligt. Deras allt annat överskuggande ambition är att hålla Sverigedemokraterna isolerade från borgerligheten. De är väl medvetna om att det, de facto, råder en högermajoritet i Sveriges riksdag och att högerpartier regerar runt om i Europa med stöd från högerpopulister. Socialdemokratin skulle utestängas från makten under överskådlig tid om Sverige gick i samma riktning. Det höga moraliska tonfallet har en stor dos av realpolitisk kalkyl över sig.

Vänsterpartiets situation är annorlunda. Partiet är inte i första hand ett maktparti. Det är ett parti som lever på sin idealistiska självbild och vars identitet är kampen mot ondskan och orättvisorna. Det kommer helt enkelt kastrera sig självt om det röstar ja utan att ges möjlighet att rädda ansiktet.

ANNONS

Frågan är dock vad Stefan Löfven kan erbjuda V. Både Jan Björklund, de bägge miljöpartispråkrören och Stefan Löfven konstaterade under måndagens presskonferenser att Jöken ligger fast i sin helhet. Inklusive skrivningen om att V inte ska ges inflytande. Visserligen hindrar inte överenskommelsen S från att tala med V. Men de rödgröna partierna har ändå ingen möjlighet att få igenom något i riksdagen utan stöd från mitten eller SD.

Vänsterpartiets inflytande framöver kommer därmed begränsa sig till att kunna framföra sina synpunkter till Socialdemokraterna, som i sin tur kan förhandla – eller låtsas göra det – med övriga partier. V kan hota att fälla regeringen, men de kan bara göra det tillsammans med M, KD och SD. V kommer i praktiken att vara maktlöst efter att ha gett sitt ja till Jöken.

Att Jonas Sjöstedt kräver att få förhandla innan han släpper fram den tilltänkta fyrpartikoalitionen är därför inte märkligt. Det är nu han kan påverka. Inte sen.

Det märkliga är snarast föreställningen att Vänsterpartiets, liksom Sverigedemokraternas, mandat är helt gratis. Sverige har åtta partier i riksdagen, inte sex. Det är just idén att ”hålla ytterkantspartierna borta från allt inflytande” som är grundorsaken till hela den här höstens långdragna regeringskris. Fokus borde i stället ha legat på innehållet i den politik som är möjlig att föra, inom ramen för respektive koalition, och utifrån de faktiska parlamentariska förutsättningar som råder.

ANNONS

Partierna bakom Januariöverenskommelsen kommer att behöva gå Jonas Sjöstedt till mötes på någon punkt för att få nycklarna till Rosenbad. En Moderatledd regering skulle på samma sätt inte kunna lägga fram förslag som går tvärt emot Sverigedemokraternas linje.

Inflytandet för ytterkantspartierna är givet av väljarna. Det kan inte trollas bort med formuleringar och önsketänkande. Men det borde inte vara inflytandet i sig som diskuteras utan sakpolitiken. Vad är det V respektive SD kräver i sak? Är det krav som ligger inom ramen för en politik som går att leva med?

Det återstår att se vad V kräver rent konkret. Tyvärr har den sakliga diskussionen inte haft en chans mot den i hög grad irrationella renhetsiver som utvecklats och tagit sig närmst absurda uttryck: som när Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida kritiserar Moderaterna för SD-anpassning när de inte försämrar a-kassan (6/12).

Centern och Liberalerna får nu leva med att de är beroende av Sjöstedt för att få till en regering som kan förverkliga det politiska program de förhandlat fram. Hade Alliansen varit största block så hade samma situation uppstått gentemot SD, med den skillnaden att SD är stora nog att fälla en alliansregering genom att rösta på en S-budget. C och L förenklar därför verklighetsbeskrivningen när de låtsas som att det är det enda mandat som skiljer de tidigare blocken åt som avgjort regeringsförhandlingarna. Det är inte så maktbalansen ser ut. Varje regering som inte har egen majoritet i riksdagen blir beroende av någon form av stöd, anpassning eller förhandlingar.

ANNONS

Talmannen, Andreas Norlén, meddelade på måndagen att den tredje rundan av nominering och omröstning om vem som ska leda landet skjuts upp två dagar. Partierna bakom Jöken har därmed två dygn på sig att blidka Jonas Sjöstedt. I annat fall kommer initiativet att med största sannolikhet återgå till moderatledaren Ulf Kristersson i nästa veckas statsministeromröstning, som då skulle stå inför samma balansakt mellan ett ”ytterkantsparti” och mittenpartierna. Sakpolitiskt skulle han nog kunna bjuda över Stefan Löfven i liberal politik. Men med krav på skrivningar om SD liknande dem om V lär det inte gå.

Sverige behöver hur som helst få en regering på plats. Men det måste ske med den riksdag svenska folket valt, och de majoriteter som står till buds. Det borde även C och L kunna ta till sig. Det är faktiskt så en demokrati fungerar.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS