Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Giorgia Meloni firar segern i det italienska valet.  Bild: Gregorio Borgia
Giorgia Meloni firar segern i det italienska valet. Bild: Gregorio Borgia

Håkan Boström: Italien sätter ljuset på EU-dilemma

Italiens belägenhet med ett försvagat nationellt oberoende kan sägas illustrera varför högernationella politiker som lovar en fast identitet och olika varianter av att ”ta tillbaka kontrollen” vinner mark runt om i Europa.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Italien ser ut att få sin första kvinnliga premiärminister någonsin. Detta efter helgens val där den 45-åriga Giorgia Meloni i spetsen för ”Italiens bröder” (Fdl) ser ut att ta hem segern. Italiens bröder är ett högernationalistiskt parti som sitter i samma EU-parlamentsgrupp som Sverigedemokraterna. Fdl betonar den katolska identiteten och familjevärderingar starkt.

Fdl har många rutinerade politiker trots att det bara har tio år på nacken. Det är nämligen arvtagare till Gianfranco Finis ”postfascistiska” parti Nationella Alliansen som ingick i Silvio Berlusconis regeringar under 2000-talets första decennier. Giorgia Meloni var redan som 31-åring minister i Berlusconis regering 2008.

Fdl är inte enda parti i den nu segrande högerkoalitionen. Där ingår även den 86-årige Berlusconis parti Forza Italia och den tidigare premiärministern Matteo Salvinis parti Lega. Storleksmässigt dominerar Italiens bröder över de två andra partierna. I praktiken är det dock samma högerkonstellation som styrt landet tidigare som återkommer till makten. Meloni står relativt nära Salvini politiskt och är mer ideologiskt grundad högerkonservativ än den mer populistiskt lagde Berlusconi. Hon kommer också från en betydligt enklare familjebakgrund.

Däremot är Meloni knappast någon fascist, som hennes politiska motståndare på vänsterkanten gärna vill göra gällande. Hon har inga hemliga planer på att störta den italienska demokratin. Och man behöver inte dela hennes starkt högerlutande problembeskrivningar för att inse att fascism á la Mussolini 1922 inte är svaret på 2022 års politiska utmaningar i Italien.

Meloni är faktiskt mer NATO-vänlig och mindre förstående för Moskva än företrädarna för de övriga högerpartierna. Däremot är hon starkt ideologiskt socialkonservativ och höger, vilket gör henne till en kontroversiell figur. Hon har även varit mycket kritisk mot hur EU-samarbetet utvecklats, även om hon tonat ned den retoriken under valrörelsen.

Relationen till EU är central i italiensk politik. Landet har sedan länge problem med den ekonomiska tillväxten, trots Italiens relativa ekonomiska tyngd i Europa och en stark företagskultur i framför allt den norra delen av landet. Unga italienare söker sig utomlands i jakt på jobb, många har inte råd att flytta hemifrån.

Coronapandemin slog mycket hårt mot den viktiga turismnäringen och Italien är nu beroende av ekonomiskt stöd från EU:s väldiga coronafond. Att Rom tvingas stå med mössan i hand underlättar knappast relationen till Bryssel. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen uttryckte bara några dagar före valet att unionen minsann kunde skära i bidragen om italienarna röstade fel. I sin arrogans insåg hon inte hur uttalandet satte ljuset på just den beroendeställning som får italienarna att rösta på politiker som Meloni och Salvini.

Stora delar av södra Europa ligger i praktiken i EU:s ekonomiska periferi. Det gäller även i hög grad Italien. Euro-medlemskapet gör det omöjligt att devalvera sig till bättre exportpriser. I teorin var tanken att Italien som Euro-medlem självmant skulle reformera sin ekonomi för att bli konkurrenskraftigt – i praktiken har man gjort sig beroende av olika EU-stöd kopplade till ständiga pekpinnar och förmaningar. Det har stärkt politiker som vill återupprätta den nationella stoltheten.

Föreställningen att Italien skulle kunna reformeras uppifrån och utifrån har helt enkelt visat sig vara ett utslag av byråkratisk hybris som får sin naturliga motreaktion i politiker som framhåller sådant som familj, kultur och nationell historia.

Italiens belägenhet kan sägas illustrera varför högernationella politiker som lovar en fast identitet och olika varianter av att ”ta tillbaka kontrollen” vinner mark runt om i Europa. Tilliten till de etablerade institutionernas företrädare har försvagats. Det är inte ”fascismens spöklika återkomst” vi ser utan en reaktion på globala strukturella trender – ekonomi, ordning och migration – en reaktion som tar sig uttryck inom ramen för den demokratiska mekanismen.

Ur ett europeiskt perspektiv sätter utvecklingen i Italien framför allt fingret på att EU ännu inte hittat formeln för att få till balans i unionsbygget. Hur ska unionen hantera de ekonomiska och sociala krafter som skapar spänningar mellan unionens centrum och dess periferi? Transfereringar i utbyte mot olika politiska krav – ofta omskrivna som krav på ekonomiska eller juridiska reformer – riskerar att göra alla inblandade missnöjda. Både skattebetalarna i norr som tvingas stå för notan och mottagarna i öst och syd som känner sig allt mer hunsade.

Det är samma motsättning som återkommer inom länderna och syns i hur stad och land färgas olika politiskt. Men de nationella regeringarna har i regel en helt annan legitimitet att hålla ihop statsbygget.

EU behöver hitta sin egen begränsning i sociala och ekonomiska frågor, om unionen ska överleva som ett alleuropeiskt projekt – ett projekt som behöver värnas inte minst av säkerhetspolitiska skäl.