Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bawar Ismail: Ismail: Färre bostäder med överklaganden

LEDARE: I Göteborg överklagas byggprojekt mer än i övriga landet. Den tröga processen får inte hindra stadsutvecklingen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

År 2010 antogs detaljplanen för 150 nya lägenheter i den centrala Göteborgsstadsdelen Johanneberg. Men först sex år senare började bostäderna byggas. Skälet till den långa väntan kan nog de flesta gissa; byggandet överklagades gång på gång.

Enligt SVT Väst överklagas byggande av bostäder betydligt oftare i Göteborg än i övriga landet (23/3). Två av tre bygglov överklagas i staden. Processen leder till att bostadsbyggandet fördröjs och försvåras. Och som om det inte vore nog beviljas nästan inga överklaganden. Bostadsbyggandet fördröjs alltså helt i onödan.

Ledarsidan har tidigare uppmärksammat problemen med särintressen som överklagar bostadsplaner. Inte minst Hyresgästföreningen, som enligt Fastighetsägarna överklagade nybyggnationer tusen gånger i Göteborg under början av 2000-talet (GP 24/2).

”Det blir konflikt när planer inte är väl genomtänkta och liknar påbud”, sade Hyresgästföreningen till GP när det begav sig (26/9-2005). Samma förening driver annars gärna opinion för fler hyresrätter: ”Det är många som längtar efter ett eget hem – påverka politikerna!”, står det på föreningens hemsida. Men när det väl kom till nya bostadsprojekt i Göteborg 2005 var planerna inte ”genomtänkta”. Därför var det tydligen rimligt att stoppa dem med så många överklaganden som möjligt.

Göteborg var, liksom nu, i stort behov av nya bostäder redan år 2005. I dagens situation, med en explosiv befolkningsökning, blir processen med överklaganden allt mer frustrerande, vilket även Stadsbyggnadskontoret i Göteborg givit uttryck för (SVT 23/3).

Det nya riksdagsbeslutet, som träder i kraft i juni, syftar till att ändra antalet överklagandeinstanser. Det kommer att innebära att Länsstyrelsen inte längre blir första instans, utan medborgarna får vända sig direkt till Mark- och miljödomstolen.

Men små regelförenklingar räcker inte för att få bukt på bostadskrisen. Ett stort hinder är nämligen det kommunala planmonopolet. I dag måste alla nybyggnationer godkännas i de kommunala byggnadsnämnderna. Att lokalsamhället ska ha något att säga till om hur marken ska användas eller vilka fastigheter som ska byggas är en viktig demokratisk angelägenhet.

Problemet är om den lokala opinionen kan sätta stopp för ny- eller ombyggnationer in absurdum. Om kommunpolitiker vill bli omvalda måste de gå vissa stads- eller kommundelars röster till mötes. I en sådan situation blir de mest högljudda kommuninvånarna de mest inflytelserika i viktiga byggnadsbeslut.

De som går utan tak över huvudet tas inte i beaktning; viktigast blir att tillmötesgå de som inte vill att nya byggnader ska skymma utsikten på altanen eller i trädgården. Det enskilda intresset tillåts alltså styra utvecklingen. Detta komplicerade system har lett till att ett fåtal byggföretag har resurserna för att planera byggprojekt i den byråkratiska djungeln, då de sitter på rätt kunskap och kontakter för att styra sig igenom byggprocessen.

Medborgare måste givetvis också i fortsättningen kunna påverka byggplaner. Men om en verklig byggboom ska släppas lös i Sverige och Göteborg bör möjligheten att överklaga stramas upp.