För att bättre förstå vikten av de pågående och krånglande förhandlingarna i migrationspolitiken bör man se dem som en länk i en utvecklingskedja som enbart kan beskrivas som beklaglig.
Ty under de senaste tio åren har främst de borgerliga partiernas inkompetens i att förstå de sociala förändringar och de politiska implikationerna av dessa, som har föranletts av den stora invandringen till Sverige, stått såväl dem och deras väljare, som det svenska samhället dyrt.
Det var på grund av Alliansens oförmåga att möta väljarnas ökade misstro i migrationspolitiken som SD kom in i riksdagen 2010. För att isolera SD ingick därför regeringen Reinfeldt Migrationspolitiska överenskommelsen, MÖK, med MP i mars 2011. I enlighet med MÖK infördes också lagar om fri sjukvård och skolgång för utlänningar utan vistelserätt i Sverige. När även S anslöt sig till MÖK inför valet 2014, innebar det att Reinfeldt och Löfven tillsammans släppte loss MP:s fantasier i migrationspolitiken.
De som 2014 valde att rösta på Alliansen, fick erfara att de, genom moderatledarna Reinfeldts/Kinberg Batras agerande, egentligen hade röstat på att ”släppa fram” Stefan Löfven som statsminister i enlighet med Decemberöverenskommelsen samma år. M och C krävde dessutom att V skulle vara en del av Löfvens budgetunderlag. Att Alliansens partier, för att hindra att deras egen politik skulle få genomslag om SD röstade på den, våren 2015 inte ens själva röstade på sin egen vårbudgetmotion, var blott en av de Kafka-artade turer som låsningarna i migrationspolitiken ledde till.
När Alliansen gick till val 2018 som regeringsalternativ, hade den inte ens en gemensam valplattform, till skillnad från tidigare gånger. De fyra partierna hade inte kunnat enas om migrationspolitiken – framförallt sedan C i maj 2018 bestämt sig för att kasta sin lott med regeringen Löfven och röstat ja till den så kallade gymnasieamnestin.
Och trots alla bedyranden före valet om att M-ledaren Kristersson var deras statsministerkandidat röstade den 14 november 2018 L och C mot Kristersson som regeringsbildare, med motiveringen att hans regering skulle bli beroende av SD. Istället släppte L och C fram Löfven och ingick 2019 Januariöverenskommelsen med S och MP. Åter hade en röst på Alliansen i realiteten omvandlats till en röst på Löfven, eftersom den, så som några av oss påpekade efter C:s agerande, inte kunde hålla ihop.
Under det gångna decenniet ökade invandringen till Sverige med ytterligare en miljon personer och med allt mer tilltagande dysfunktionalitet inom detta politikområde och allt större negativa effekter på andra samhällsområden som kriminalitet, arbetsmarknad, försäkringssystem, bostadsmarknad och skola.
Det är alltså på grundval av årtionden av försummelse, men framförallt efter det senaste decenniets så uppenbara misskötsel, som invandringspolitiken har blivit till sådant sprängstoff. Tills ett nytt samförstånd om en mycket stramare migrationspolitik kommer till stånd, kommer invandringsfrågan att rumstera om rejält bland de politiska partierna. Precis så som den gjort också i det svenska samhället.
