Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Martin Wannholt (D) t.v. och Jonas Attenius (S) t.h. turades om att grilla kommunstyrelsens ordförande Axel Josefson (M) under torsdagens budgetdebatt.  Bild: Olof Ohlsson
Martin Wannholt (D) t.v. och Jonas Attenius (S) t.h. turades om att grilla kommunstyrelsens ordförande Axel Josefson (M) under torsdagens budgetdebatt. Bild: Olof Ohlsson

Håkan Boström: Intrikat maktspel i Göteborgspolitiken

Sparsamhet för framtida investeringsbehov stod mot välfärdssatsningar när Göteborgs stad debatterade budgetförslag i veckan. Under ytan positionerar sig dock partierna för att säkra makten i ett svårorienterat politiskt landskap.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Stämningen var uppsluppen när Göteborgs kommunfullmäktige samlades på torsdagen för årets budgetdebatt. Men under ytan pågår ett intrikat maktspel. Med tio partier och fem partikonstellationer är det kommunala partilandskapet i Göteborg något av ett Eldorado för politiska strateger.

Kommunstyrelseordföranden, Axel Josefson (M), är kanske inte den färgstarkaste i sammanhanget men har hittills lyckats manövrera skickligt i en terräng där det inte råder brist på både yttre och inre fiender. Den styrande borgerliga alliansen fick således åter igenom sin budget trots att den bara kontrollerar 30 procent av mandaten i fullmäktige. Det är tydligt att Josefson vill profilera sig som den saklige, sparsamme och ansvarstagande ledaren för staden. De mer retoriskt skickliga utmanarna Martin Wannholt (D) och Jonas Attenius (S) gjorde dock sitt bästa för att vända det kamerala anslaget till en anklagelsepunkt.

Alliansen kritiserades hårt både av Socialdemokraterna och Demokraterna för att gå fram med osthyveln över Göteborgs välfärdsarbetare, ”hjältarna” som hållit upp samhället under pandemin. Styret kompenserar nämligen inte fullt ut för löne- och utgiftsökningar. Något som enligt kritikerna kommer leda till besparingar och ökad stress inom exempelvis förskolan och äldreomsorgen.

Josefson kontrade dock med att de bägge rivalerna inte är seriösa när de påstår sig kunna satsa mer på välfärden utan att höja skatten. Demokraterna drar in sina pengar, främst genom att ändra beräkningen av pensionsavsättningar, en engångsvinst. Socialdemokraterna genom bland annat ett anställningsstopp för mellanchefer.

I övrigt hettade det till på riktigt när Vänsterpartiets representanter stod i talarstolen. Här syntes de ideologiska skillnaderna som tydligast. Skolkommunalrådet Axel Darvik (L) fick höra att han bygger en ”stupstock” för ungdomar när han vill flytta på stökiga elever. Enligt V var stöket i skolans det offentligas ansvar, inte elevernas. Darvik menade att det även måste ställas krav på eleven. Inte minst för övriga elevers skull.

Även i stadsplaneringsfrågorna framgick en tydlig ideologisk skillnad. Alliansen och Demokraterna vill ha fler bostadsrätter i utsatta områden så att de som det går bra för inte ska behöva flytta därifrån om de vill äga sitt boende eller köpa en bättre bostad. Ett sätt att lyfta hela området socioekonomiskt.

Vänsterpartiet däremot betecknar även rika stadsdelar som segregerade och vill bygga nya hyreshus i dessa, trots att de ju inte lider av någon social problematik. V ser helt enkelt jämlikheten – eller likriktningen om man så vill – som ett egenvärde, medan styret fokuserar på att lösa de faktiska problem som präglar de utsatta områdena.

Socialdemokraterna intar något av en mellanposition. Men i Göteborg har de i hög grad bytt skepnad under Attenius ledarskap och profilerat sig i frågor som språktest i äldreomsorgen, klassisk arkitektur, trygghet på gator och torg och kamp mot byråkratin. Det är på många sätt en välkommen omsvängning. Och den har även noterats i regeringskorridorerna som en möjlig framtida väg för en mer ”dansk” socialdemokrati i Sverige.

Kritikerna kallar det populism. Karin Pleijel från Miljöpartiet påpekade under debatten att det inte är säkert att man får bukt med byråkratin för att man låter bli att anställa fler chefer och administrativ personal såsom S föreslår. Avgörande är att minska de administrativa uppgifterna, så att dessa inte vältras över på de som arbetar i frontlinjen.

Den nya S-ledningen i Göteborgs inriktning har snarast vidgat klyftan mot de rödgrönrosa med Vänsterpartiet i spetsen, MP i släptåg och Feministiskt Initiativ som det mest identitetspolitiska inslaget.

Socialdemokraternas dilemma är att de har svårt att förverkliga sin nya inriktning med ett samarbete vänsterut. Eftersom också lite talar för att det skulle räcka mandatmässigt så kommer de behöva vända sig antingen till Demokraterna eller ett eller flera allianspartier efter valet. Göteborgsalliansen å sin sida klarar paradoxalt nog av att hålla ihop tack vare Demokraterna. Skulle D implodera riskerar SD att bli en starkare maktfaktor efter nästa val – något som i sin tur kan skapa samma typ av låsningar som på riksplanet.

Men partierna lokalt har i viss mån har andra lojaliteter och samarbetspreferenser än sina moderpartier i Stockholm. Det gäller i mer eller mindre mån för S, KD, och C. Generellt kan man nog anta att omgrupperingarna och samarbetstabun i riksdagen ställer till det för en hel del lokalpolitiker både här och runt om i landet.

Samtliga partier i Göteborg fokuserar nu på att bekämpa otryggheten på gator och torg. De rödgrönrosa skiljer dock ut sig genom sin ovilja mot krav och hårdare tag. Rent sakpolitiskt borde de övriga kunna nå varandra i den fråga som medborgarna prioriterar högst. Ett annat sakligt skäl för samarbete är att staden står inför stora investeringsbehov i både skolbyggnader, äldreboenden och annan infrastruktur – något som varit historiskt eftersatt och en orsak till den sköra kommunala ekonomin.

Det komplicerade politiska spelet i Göteborgs kommunfullmäktige – där flera partier även är internt splittrade – kan i bästa fall öppna för oortodoxa samarbetslösningar, men vägen dit lär kantas av dramatik.