Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Intresseorganisationer är inte oberoende experter

Att framställa intresseorganisationer som opartiska bedömare är problematiskt. Ofta drivs de av an mycket specifik agenda som kan påverka hur de agerar.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Sverige är ett land som kännetecknas av starka intresseorganisationer. De har också en tung ställning inom svensk politik och agerar ofta remissinstanser i samband med statliga utredningar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den höga organisationsgraden i Sverige är en tillgång och en styrka. Det är ett tecken på en livskraftig demokrati att människor både vill och vågar utnyttja sin rätt att organisera och engagera sig. Men allt för ofta sker det att medierna behandlar intresseorganisationer – ibland kallade lobbygrupper – som vore de oberoende experter som inte drivs av en egen agenda.

Ett exempel i närtid gäller funktionsrättsrörelsen. Häromveckan presenterade den särskilda utredaren Gunilla Malmborg den omstridda LSS-utredningen som bland annat inkluderade förslag om hur kostnadsökningar för den personliga assistansen ska förhindras och hur ansvarsfördelningen mellan stat och kommun bör utformas.

När den omskrevs i medierna, både innan och efter att den faktiskt hade presenterats, var det anmärkningsvärt ofta med kommentarer från organiserade inom funktionsrättsrörelsen. Det var samma bild som återkom. Utredningen beskrevs enhälligt som en katastrof, ett haveri och en tillbakagång till 1950-talet.

Det är fullkomligt legitimt att förkasta utredningens resultat. Det är också rimligt att den som kämpar för människor med funktionsnedsättningar, och kanske själva har barn eller nära anhöriga i behov av personlig assistans, tycker att alla former av nedskärningar, försämringar eller förändringar är en dålig idé.

Men det betyder inte att deras uppfattning är den enda som är intressant eller värd att höras när det gäller hur LSS bör utvecklas framöver. Det finns andra vinklar som också kan vara relevanta att utforska. Medierna gör inte sitt jobb när de utan vidare accepterar en problemformulering och behandlar den som en vedertagen sanning, oavsett hur känslig frågan råkar vara.

Det finns fler exempel på hur intressegruppers verklighetsbeskrivning tillåts styra mediers rapportering. Inför valrörelsen gjorde en rad olika organisationer, däribland Naturskyddsföreningen och RFSL, tester eller valanalyser där de ställde frågor till partierna för att bedöma vilket som hade bäst politik utifrån deras specifika politikområde.

Partiet vars svar låg närmast intresseorganisationens egen hållning fick bäst i test. Dessa plockades sedan upp och spreds i medierna med rubriker som ”Undersökning: Centerpartiet inte bäst på miljöpolitik i Alliansen” eller "Så här svarade partierna i Naturskyddsföreningens granskning".

Att skriva om den typen av valanalyser kan förvisso vara vägledande för de väljare som sympatiserar med organisationen ifråga, men det är också ett sätt att ge särintressen en plattform där chansen är stor att de uppfattas som den enda legitima företrädaren för exempelvis miljön eller hbtq-frågor. Ytterligare ett exempel är Svenskt näringslivs årliga rankning av svenska kommuners företagsklimat, en undersökning som brukar få stor medial uppmärksamhet.

Oavsett intressegruppernas syfte är deras åsikter inte objektiv fakta. De bör också granskas och ifrågasättas, precis som alla andra makthavare. När medierna är oförsiktiga, och framförallt okritiska, mot intressegrupper riskerar deras rapportering att stadfästa och reproducera särintressens bild av verkligheten. Då glömmer man bort sitt uppdrag och gör allmänheten en otjänst.