En av de mer positiva sidorna med den pågående krisen är att riksdagspartierna visat sig vara vuxna uppgiften att ta ansvar när det gäller. Försöken att ta billiga politiska poänger och taktisera har varit försumbara.
Det visar att polariseringen kanske inte var så djup och det politiska spelet så överordnat sakpolitiken som det såg ut att vara innan coronans inträde på scenen. Eller så visar det att det politiken behöver en tydlig och konkret uppgift för att skärpa till sig.
Hur som helst har det varit en styrka för Sverige med denna samling, i synnerhet som den inte inneburit att kritiska röster tystnat eller att oppositionen, främst företrädd av Moderaterna, avstått från att komma med egna, konstruktiva, synpunkter.
Regeringens förslag i helgen att kunna styra med dekret (det vill säga att genom en tillfällig fullmakt från riksdagen kunna fatta beslut som i vanliga fall krävt riksdagens godkännande) förefaller därför lite besynnerligt.
Enligt förslaget skulle regeringen, under en period, snabbt kunna stänga ned allmänna transporter, som flygplatser och tågstationer, liksom restauranger och affärer. Regeringen ville även ytterligare kunna begränsa folksamlingar och omfördela sjukvårdsresurser mellan regioner och mellan privata och offentliga vårdgivare.
Det är möjligt att regeringen kan tvingas ta till sådana åtgärder. Frågan är bara varför man skulle behöva runda en riksdag som ändå visat sig samarbetsvillig? Givet den strategi som Folkhälsomyndigheten valt, baserad på frivilligt ansvarstagande från befolkningen och stegvisa åtgärder, kan man också ifrågasätta om regeringen bör fatta beslut som syftar till att människor inte ska hinna anpassa sig efter dem.
Är det rimligt att spärra av en stad utan förvarning och försätta enskilda individer i riktigt besvärliga situationer? Det är lite svårt att se vad regeringen ska med sådana här befogenheter till annars. Riksdagen kan behandla frågor av det här slaget på ett par dagar.
I krigstid kan det finnas skäl att ge regeringen extraordinära befogenheter. Fienden kan utnyttja varje dröjsmål. Men även om kampen mot coronaviruset kan liknas vid ett krig, så är det inget krig i vanlig bemärkelse. Det är inte en fiende som ändrar sitt beteende utifrån vilka beslut vi fattar.
Av samma anledning är det inte läge att bilda någon samlingsregering så länge samarbetet mellan opposition och regering fungerar så pass smärtfritt som det gör nu. Centertopparna, Annie Lööf och Anders W Jonssons, förslag att ta in Moderaterna i regeringsförhandlingarna skulle vara ett halvt steg mot samlingsregering (DN Debatt 6/4). Det är svårt att se poängen i nuläget.
Det finns ett värde av att ha en opposition som kan kritisera förslag offentligt utan att vara bunden av samregerande. Samlingsregering är också något som främst motiveras av krigstid, då fientlig makt kan tänkas utnyttja intern splittring. Återigen. Coronaviruset må vara en fiende, men det är ingen politiskt medveten fiende som utnyttjar svagheter i vår beslutsprocess.
På samma sätt som Sverige valt en strategi baserad på befolkningens ansvarstagande och samarbete snarare än tvång, bör de styrande hålla fast vid ett beslutsfattande baserat på ansvarstagande och samarbete, snarare än tvång. Det är en styrka att kunna göra det.
Regeringen har nu backat från sitt tidigare förslag. Den vill fortfarande ha befogenheter för snabba åtgärder men ger riksdagen rätt att stoppa tvångsåtgärder i efterhand. Moderaterna har i sin tur avböjt Centerns invit och ser hellre att hela oppositionen involveras tidigare i beslutsprocessen. I bägge fallen rimliga ställningstaganden. Demokrati är inte bara ett teoretiskt ideal, det är också en metod för att kunna fatta förnuftiga beslut. I en kris som denna är det extra viktigt. Finns det en konstruktiv inställning är det ett överlägset beslutssystem som det inte finns anledning att sätta på paus.
