Vad fan får vi för EU-pengarna? Den frågan försöker Carl Albinsson, EU-ansvarig på Tankesmedjan Timbro, besvara i en artikel i nättidningen Smedjan (25/9).
Han har valt att titta närmare på vad Sverige får tillbaka via EU:s äldsta fond: den europeiska socialfonden. ”Europeiska socialfonden+ (ESF+) är EU:s viktigaste instrument för att investera i människor”, går det att läsa på dess hemsida.
Det innebär bland annat att stödja ”strukturreformer inom sysselsättning, sociala frågor, utbildning och kompetens”. Fondens budget är på hela 99 miljarder euro för perioden 2021-2027. Under samma period har Sverige tilldelats drygt sex miljarder kronor för att finansiera olika projekt.
Att investera i människor låter ju toppen. Men vad betyder det i praktiken?
Albinsson har granskat några av projekten som har fått pengar av socialfonden de senaste åren. Ett av dem är ”Vilka är vi?”, ett inkluderings- och integrationsprojekt i Avesta och Orsa. Det var en obligatorisk internutbildning för de kommunanställda som genomfördes under 2018-2021. Med hjälp av utbildningsfilmer och samtal skulle de lära sig att ”se fördelarna med mångfald på arbetsplatsen” och ”bygga upp en beredskap och vilja att ta emot nyanlända”. Det kostade sammanlagt nio miljoner kronor, varav hälften finansierades med EU-pengar.
Hur utvärderar man ens sådana projekt? Skulle någon av de anställda ärligt svara att de inte ser fördelarna med mångfald, ens anonymt? Avesta kommuns ”integrationsstrateg” menar givetvis att det har lett till ”engagemang” och ”lyft medvetenhet”. Men vad skulle vederbörande annars säga?
Den här typen av projektpengar finansierar kommunbyråkraters jobb. Det ligger i deras intresse att betona hur bra projekten har fungerat, och att det har överträffat förväntningarna. Det är sannolikt ett av de outtalade målen med socialfonden, att få både civilsamhälle och offentlig sektor mer positiva till EU genom att finansiera olika satsningar som håller dem sysselsatta.
Många av de projekt som socialfonden finansierar framstår förvisso som lovvärda. Det rör sig om satsningar för att minska arbetslösheten och förbättra anställningsbarheten bland missgynnade grupper.
LÄS MER: Politikerna måste sluta låtsas som att EU inte finns
Men det finns många problem med den här sortens projektbaserade arbetssätt. Det är svårt att bevisa om de faktiskt har minskat arbetslöshet eller ökat inkludering, eller om ett positivt utslag beror på något annat. Exempelvis att de deltagande i programmet var särskilt motiverade, och hade kunnat nå samma resultat även utan kursen eller utbildningen. I vissa fall uppnås inte heller någon mätbar effekt bland deltagarna, något som svenska EFS-rådet som fördelar pengarna, faktiskt själva konstaterar i det nationella programdokumentet för 2021-2017.
Om man ska vara generös finns det även exempel på positiva satsningar. Exempelvis bestämde regeringen i våras att 329 miljoner kronor av budgeten för 2021-2027 ska gå till att stötta ukrainare som omfattas av massflyktsdirektivet, och inte kan ta del av ordinarie bidrag eftersom de inte är svenska medborgare.
Men trots enstaka goda exempel är ändå den kvarhängande misstanken att socialfonden framför allt är till för att EU ska köpa sig stöd i medlemsländerna.
LÄS MER: Även EU-vänner måste erkänna att unionen är på väg åt fel håll
