Miljöpartiet har suttit i krismöte hela helgen, enligt uppgifter till Expressen. Bakgrunden är att Socialdemokraterna inlett exklusiva förhandlingar med de borgerliga partierna om ett volymmål för svensk asylinvandring, inom ramen för den parlamentariska migrationskommittén. Språkröret Isabella Lövin har varit tydlig med att MP inte kommer acceptera att Socialdemokraterna gör upp med oppositionen och lämnar sin regeringspartner utanför. Hon vill inte heller höra talas om ett volymmål.
Är det ett spel för gallerierna? S och MP har bägge ett behov av att profilera sig i migrationsfrågan. MP som Sveriges mest flyktingvänliga parti. Partiet accepterar inte att mottagningskapaciteten ska spela någon roll. Socialdemokraterna, med en helt annan väljarbas, behöver naturligt nog markera distans mot den ståndpunkten. Sveriges har fört en, i ett europeiskt perspektiv, extrem invandringspolitik och har en enorm integrationsskuld att beta av.
Ändå finns en hel del som talar för att konflikten inte bara handlar om ord. Inom S är missnöjet stort med Miljöpartiet, som gjort allt för att hindra regeringen att på ett trovärdigt sätt svara på väljarnas – speciellt då LO-väljarnas – missnöje med migrationspolitiken. Den så kallade gymnasieamnestin var till exempel inte populär bland S-väljarna. Det är S som länge blött väljare till SD, inte MP. Socialdemokraterna har visserligen fått tillbaka väljare under coronakrisen, men vill också gärna behålla dem.
Miljöpartiet är ett parti som sätter höga principer före konsekvenser. Deras politik handlar mer om att det ska kännas rätt för deras anhängare än att faktiskt försöka lösa migrations- eller miljöproblem. Baksidan är inte minst att det ofta blir dyrt och ofta leder till irritation i stora grupper. Plastpåseskatten är ett exempel. Kärnkraftsavvecklingen ett annat. Flyktingpolitiken det främsta.
Att MP motsätter sig en utbyggnad av Arlanda har också skapat förstämning bland de socialdemokratiska kommunalråden. Inrikestrafiken hotas och precis som med bilarna har MP en tendens att vara emot transportmedlet i sig och inte vilja se hur ny teknik kommer att göra transporter förenliga med framtida miljömål.
S har inte heller längre samma behov av att hålla MP på gott humör som tidigare. MP är ett litet parti som vacklar på fyraprocentsspärren och som idag saknar alternativa koalitionspartners. Moderaterna vill knappast ha med detta sänke i rikspolitiken att göra, i synnerhet som man är beroende av SD:s stöd för framtida en M-ledd regering.
Allt detta talar för att S är beredda att köra över sin regeringspartner även om miljöpartisterna skulle hota med att lämna regeringen. MP kan möjligen trilskas och vägra budgetförhandla om de hamnar utanför, men de skulle i så fall riskera ett nyval och sin egen existens.
Att Miljöpartiet kämpar för sin överlevnad i en tid när gröna partier går framåt i resten av Europa – i Tyskland kan die Grünen räkna hem fyra till fem gånger så stort opinionsstöd – säger något om MP:s misslyckande. Greta Thunberg och den globala klimatrörelsen verkar inte heller gett partiet någon draghjälp.
MP skulle möjligen öka i väljarstöd om partiet lämnade regeringen. Men regeringsansvaret är knappast den främsta förklaringen till partiets usla opinionssiffror. Ledarskapet är svagt och okänt för många väljare. Men framförallt är partiets ståndpunkter genuint impopulära hos breda väljargrupper – trots en överrepresentation i tyckareliten.
Migrationskommittén ska komma med sitt slutresultat i mitten av augusti. En eventuell regeringskris kan därför dröja någon månad. Det är inte heller säkert att S och de borgerliga partierna kommer överens. Moderaterna lär kräva långtgående eftergifter för att skriva under – i praktiken ett ännu beskare piller för MP än vad S egen position innebär. Formellt behöver inte ens Stefan Löfven avgå om MP lämnar – eftersom konstitutionen inte gör skillnad på om han byter ut sina egna S-ministrar eller MP:s mot andra socialdemokrater. Praxis är dock att statsministern ska avgå om ett parti lämnar. Han skulle dock med all sannolikhet kunna komma tillbaka i spetsen för en ren S-regering med januaripartiernas passiva stöd.
Mandatfördelningen gör det svårt för Ulf Kristersson att ta över i nuläget och högeroppositionen har därför inte något taktiskt intresse av att befria Löfven från MP. Men det ligger onekligen i Sveriges intresse att hålla detta parti borta från regeringskansliet. En uppgörelse mellan borgerligheten och S som säkerställer en hållbar migrationspolitik och till på köpet får MP att lämna Rosenbad vore därför en dubbel välsignelse för landet oavsett.
