Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Johan Ingerö: Ingerö: Vinstfrågan har varit en politisk buskisföreställning

Voteringen den sjunde juni om vinst i välfärden kommer bli en formalitet, en verklighetens ridå som äntligen faller över en alltför lång politisk buskis som styrts av Vänsterpartiet och tillåtits Socialdemokraterna, skriver kolumnisten Johan Ingerö.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Den sjunde juni röstar riksdagen om regeringens föreslagna vinstförbud för välfärdsföretag. Och sällan har väl en så lång och högljudd föreställning fått en så odramatisk final. Förslaget kommer falla, precis som regeringen hela tiden vetat och sannolikt även önskat.

Detta var från början Vänsterpartiets fråga. Socialdemokraterna insåg tidigt att vinsttak är helt fel väg att gå, och att fokus borde ligga på bättre kvalitetskrav. Det var faktiskt exakt vad den då nyblivne S-ledaren Stefan Löfven sa i Aktuellt den 26 oktober 2012. 

Men Vänsterpartiet kampanjade aggressivt, och S-ledningen började frukta ett väljartapp i den riktningen. Så de började tala om att begränsa ”vinstjakt”, dock inte vinster i sig. Efter valet 2014 blev Stefan Löfven beroende av Jonas Sjöstedt, och tillsatte en utredning under ledning av den gamle S-pampen Ilmar Reepalu. 

Utredningen blev en av de mest sågade genom tiderna, bland annat av dess egen expert Joachim Landström som helt underkände både beräkningar och metod. Även tunga kommunsossar som Karin Wanngård och Lars Stjernqvist var kritiska, väl medvetna om att städningen efter rikspolitikens röjarskiva skulle falla på deras lott.

Det kan vara värt att stanna upp och fundera över vad som hänt om Socialdemokraterna orkat fullfölja sin ursprungliga linje. För även om dagens valfrihetssystem i grunden fungerar väldigt väl så har de brister. I vintras bad jag två forskare, Nima Sanandaji och Gabriel Heller Sahlgren, författa en rapport om just dessa brister, och hur de kan åtgärdas. 

De presenterade en uppsjö av konstruktiva förslag om hur man kan ställa krav på kvalitet och resultat, snarare än metod. Det skulle ge politikerna större kontroll över pengarna, och nytänkande välfärdsföretagare större kontroll över själva arbetet. Alltså exakt vad en stor riksdagsmajoritet önskade, före valet 2014.

Men Stefan Löfven, politiskt orutinerad och parlamentariskt svag, förmådde inte driva frågan på egna villkor. Han lät det lilla Vänsterpartiet dansa cirklar runt honom, och resultat blev ett förslag som i praktiken stänger butiken för 340 000 skolbarn, 18 000 gäster i äldreboenden, 1,2 miljoner arbetstimmar i hemtjänsten och 250 000 välfärdsarbetare.

Och enda skälet till att han alls vågar lägga detta kamikazeförslag är att han vet att riksdagen kommer stoppa honom. Som en trotsig unge som ”rymmer”, väl medveten om att föräldrarna kommer hinna ifatt innan något farligt sker.

För både han och alla andra politiker behöver välfärdsföretagen. Ingen kommun har lovat ta över företagens byggande av nya äldreboenden, för att bara ta ett enda exempel. Och vi behöver tiotusentals nya äldreplatser de kommande tio åren.

Därför blir voteringen den sjunde juni en formalitet, en verklighetens ridå som äntligen faller över en alltför lång politisk buskis. Men under de år som skådespelarna tramsat runt på scenen så har angelägna frågor och förbättringar fått samla damm bakom kulisserna. Välfärdens långsiktiga problem är fortfarande olösta.

Den här föreställningen förtjänar inte någon applåd.