Lagrådet har dragit på sig Jonas Sjöstedts vrede. Rådets sågning av regeringens föreslagna lag mot så kallade vinster i välfärden, som för övrigt är en av de hårdaste lagrådssågningar jag läst, fick vänsterledaren att antyda att rådet skulle ha låtit styra sig av välfärdsföretagen. Det är en grotesk anklagelse, men inte särskilt oväntad. Vänsterpolitiker har aldrig gillat tanken att jurister ”överprövar politiska beslut”. Det är dock inte vad Lagrådet gör. Lagrådet har inga åsikter om huruvida lagändringar är bra eller dåliga, bara om huruvida de står på fast juridisk mark.
Så vad sa Lagrådet om den så kallade vinstbegränsningen? Dess slutsats är att regeringens förslag är ”ofullständigt som beredningsunderlag”. Översatt från den artigt knastertorra juridiskan betyder detta att regeringens förslag är så dåligt uträknat och skrivet, och innehåller så många luckor, att det inte duger att göra lagtext av.
Lagrådet pekar på flera logiska kullerbyttor i förslaget. Till exempel vill regeringen dels att den som bedriver skolor eller äldreboenden ska ha så mycket pengar att verksamheten inte riskerar att gå omkull. Men samtidigt kräver regeringen att den som vill driva skolor och äldreboenden ska sakna de ekonomiska marginaler som vinsterna skapar. Lagrådet slår fast vad vilken mellanstadiematematiker som helst kan begripa: dessa båda krav går inte ihop med varandra.
Så här ser det ut på sida efter sida i Lagrådets yttrande. Regeringen kan inte överblicka vinststoppets konsekvenser. Regeringen har inte visat att förslaget är proportionerligt. Det går inte att se hur vinststoppet ska utformas eller tillämpas, och därmed inte heller hur företagen ska kunna följa reglerna. Förslaget strider eventuellt mot det kommunala självstyret och mot näringsfriheten – och nu talar vi alltså inte om vilka struntparagrafer som helst, utan om svenska grundlagar.
För regeringen borde Lagrådets yttrande vara lika läskig läsning som Stephen King. För oss andra är det lika elakroligt som John Cleese. ”Mot bakgrund av vad som anförts […] finner Lagrådet att de remitterade förslagen inte är ägnade att läggas till grund för lagstiftning.”
Redan detta omdöme är så förintande att vilken normalfungerande regering som helst borde gömma undan förslaget i sitt djupaste källarvalv och sedan be en stilla bön om att ingen får för sig att leta efter det. Men Lagrådets kritik stannar inte där. Istället ifrågasätts om regeringens förslag är i linje med regeringens egna syften, det vill säga att undvika svinn av skattepengar och att säkra tilltron till välfärden. Lagrådet finner ”anledning att ifrågasätta om ens hjälpligt säkra slutsatser kan dras av det material som lagts fram.”
Regeringen vet alltså inte vad den gör, varför den gör det eller vad som händer när den har gjort det. Det är tveksamt vad som är värst; nonchalansen eller inkompetensen. Men efter Lagrådets granskning återstår bara damm av vänsterblockets stora paradfråga. Undra på att Jonas Sjöstedt reagerade så hysteriskt.
