Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
USA:s politiska problem är inte över oavsett vem som vinner valet.  Bild: Joe Burbank
USA:s politiska problem är inte över oavsett vem som vinner valet. Bild: Joe Burbank

Håkan Boström: Ingen väg tillbaka för USA

USA kommer inte gå tillbaka till tiden före Trump oavsett vem som vinner. Det politiska landskapet har förändrats i grunden och Europa bör ta lärdom av Förenta staternas djupgående problem.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I skrivande stund finns det fortfarande ingen klar vinnare i det amerikanska presidentvalet. Det finns däremot en klar förlorare – opinionsmätningsföretagen och de politiska analytikerna.

Den sittande republikanske presidenten, Donald Trumps, chans att vinna beskrevs dagarna innan valet som en på tio av den välrenommerade opinionmätningssajten Fivefirtyeight, det vill säga som en högst osannolik möjlighet. De var inte ensamma. Den allmänna bilden i etablerade amerikanska medier var att demokraternas Joe Biden skulle få en lätt seger, speciellt som det stod klart redan innan valdagen att valdeltagandet skulle bli rekordhögt. Nu står det och väger, med marginell lutning till Bidens fördel.

Att valdeltagandet ser ut att bli det högsta på ett sekel är remarkabelt. Om det finns ett hot mot demokratin i USA så kommer det inte från folket. Det har tvärtom väckts ur en långvarig politisk apati. Vem som än vinner valet finns det inte någon väg tillbaka för USA. Skulle Trump bli återvald, mot alla (tidigare) odds och trots coronaepidemins härjningar, kommer det att stärka hans ställning kraftigt – men även fördjupa polariseringen i landet. Motsättningarna kommer dock inte bli mindre om Biden går ut som slutgiltig segrare.

Den djupaste sprickan i USA går mellan stad och land. En titt på en amerikansk karta, nedtagen på kommunnivå, visar blå fläckar (Demokraternas färg) i ett hav av rött (Republikanernas färg). Demokraterna dominerar stora och mellanstora städer, republikanerna landsbygd, småstäder och vissa förorter.

Den politiska konflikten i USA handlar i hög grad om identitet. Däremot inte så mycket om etnicitet som ibland gjorts gällande. Enligt vallokalsundersökningar har Trump ökat sitt stöd bland kvinnor, svarta och latinos – samtidigt som han tappat bland vita män. Att göra Trumps popularitet till en fråga om rasism är en förenkling på gränsen till vilseledning.

Det går inte heller att göra en enkel socioekonomisk uppdelning av väljarna. De republikanska väljarna består inte längre bara av välbeställda och konservativt religiösa grupper. Det rekordhöga valdeltagandet i kombination med ett jämnt valresultat visar att den gamla sanningen att soffliggarna sympatiserar med vänstern inte gäller. Överhuvudtaget är den gamla vänsterhögerskalan inte särskilt användbar för att förstå 2020-talets politik – och det gäller mer eller mindre i hela västvärlden. De nya republikanska väljarna tillhör inte sällan ”förlorarna” på samhällsutvecklingen, men de ser inget hopp hos den moderna vänstern. Trump ser till exempel ut att kunna ta hem bland andra Genesee county i Michigan, som inkluderar en av USA:s mest nedgångna städer, Flint, med svart majoritetsbefolkning.

Trenden bort från den klassiska höger-vänsterdimensionen har egentligen pågått i decennier men den har accelererat de senaste åren. Att USA i allt högre grad är splittrat i linje med det så kallade kulturkriget och dess identitetsfrågor är ett uttryck för att de gamla ideologierna ligger i dödsryckningar. Orsakerna är många. Det amerikanska systemet har svårt att leverera effektiv välfärdspolitik då det är uppbyggt för att förhindra radikal förändring. Cynismen är utbredd i väljarkåren. Sociala medier har också gjort det lättare att ifrågasätta ”de stora berättelserna” från eliten.

Oavsett om Biden eller Trump vinner kommer presidenten med stor sannolikhet möta en splittrad kongress. Republikanerna ser ut att behålla Senaten, Demokraterna representanthuset. Skillnaden mellan de bägge husen är att varje delstat utser lika många senatorer oavsett storlek. Till representanthuset utses ledamöterna proportionellt. Det ger Republikanerna en fördel då deras stöd är mer utspritt. Samma effekt finns i viss mån i det amerikanska elektorssystemet som ger vinnaren i varje delstat samtliga elektorsröster där (som dock är justerade efter delstatens folkmängd).

Ur ett svenskt perspektiv kan det tyckas vara ett märkligt system. Men man bör komma ihåg att USA är en federation mellan delstater. De ökande politiska skillnaderna mellan delstaterna är ett argument för att stärka deras oberoende och decentralisera snarare än att införa mer proportionalitet på nationell nivå, vilket skulle vara ett steg i motsatt riktning. Ökat centralisering skulle rentav kunna göda separatism, där det röda och det blå USA inte längre ser det som rimligt att ha samma president.

För Europas del finns det två lärdomar att dra av den amerikanska utvecklingen. För det första att en stor federation, med flera hundra miljoner invånare, är svår att hålla ihop på demokratisk väg ens om invånarna delar historia och språk. Regionala, sociala och kulturella skillnader måste respekteras. För det andra att Europa måste vara beredd att ta större eget ansvar för säkerhetspolitik, handel och militärt försvar. Helt enkelt: Samarbeta om de hårda frågorna men försök inte pracka på alla samma värderingar och identitet.