Valrörelsen borde var en tid då den politiska debatten fördjupas, då de olika politiska alternativen tydliggörs och partierna redogör för hur de vill prioritera politiskt och lösa samhällsproblemen.
I verkligheten tenderar det att bli tvärtom. Tonläget skruvas upp. Smutskastningen sätts i system och ”skandaler” om motståndarna läcks till medierna någon vecka innan valdagen. När makten står på spel faller lätt idealet om en förnuftig offentlighet samman.
Valrörelsen 2022 ser ut att kunna bli den längsta, smutsigaste och hetsigaste på länge. En försmak fick vi i gårdagens Aktuellt. SVT hade bjudit in försvarsminister Peter Hultqvist (S) och SD:s partiledare Jimmie Åkesson att debattera en krönika försvarsministern skrivit i Dalademokraten där han gått till hårt angrepp mot Sverigedemokraterna och liknat partiet vid en ”sminkad gris”.
Ett av många liknande utspel från S på senare tid.
Hultqvist valde ut några av de värsta citat han kunde hitta från SD-företrädare, upprepade dem och kallade SD ”högerextremt”. Åkesson vägrade helt sonika bemöta angreppen. TV-tittarna blev knappast klokare efteråt.
För den historiskt intresserade går tankarna till det berömda kosackvalet 1928 då S hade en valteknisk samverkan med Kommunisterna och anklagades i hårda ordalag av högern för att gå Moskvas ärenden. De mer eller mindre ofrivilliga maktkoalitionerna är också huvudorsaken till det höga tonläget idag. S har lierat sig med MP och C – medan M lierat sig med SD. Resultatet är att Moderaterna och Socialdemokraterna friskt slår MP och SD i huvudet på varandra.
Det finns dock en viktig skillnad mellan S och M. Socialdemokraterna har sålt ut sin egen sakpolitik i Januariavtalet, genom att ge efter för i stort sett samtliga krav från C eller L. S har bara skrämselretoriken kvar att ta till. S vet att den inte minskar stödet för SD, men den kan få de viktiga mittenväljarna att bli oroliga.
Liberalerna är här den svaga länken. För S håller i praktiken L som gisslan. Budskapet lyder: Är ni inte med oss kommer ni råka ut för en skitstorm utan dess like, en storm som kan kasta er ur riksdagen. Problemet för L är att samma öde garanterat väntar om man inte bryter sig loss.
Givetvis finns det i sammanhanget relevant kritik att rikta mot SD. Men den drunknar i kanonaden av överdrifter, vinklingar, fultolkade citat – något som också gör det lätt för SD att avfärda kritiken.
Politiker och aktivister är aldrig ute efter att ge en rättvis bild av motståndaren. De vill ge en så negativ bild som möjligt. Den som är seriöst intresserad av kontroversiella partier gör därför klokt i att vända sig till de journalister och forskare som inte drivs av en vilja att ”sätta dit dem” utan av en professionell ambition att beskriva partiets natur. Journalister som Anna-Lena Lodenius och Pontus Mattson eller forskare som Heléne Lööw och Ann-Cathrine Jungar har alla på ett seriöst sätt beskrivit SD:s bakgrund och utveckling.
Nu är det dock känslorna som dominerar. Debatten mellan Peter Hultqvist och Jimmie Åkesson beskrevs av bägge läger som en storseger på sociala medier i går kväll. ”Hotet från SD” engagerar lika mycket som de ”orättvisa påhoppen på SD”. Det kallas känslodriven polarisering, och är något annat än saklig kritik. Alla som studerat konflikter vet att polarisering och extremism är oskiljaktiga. Att de göder varandra.
Rent sakpolitiskt är högerpopulismens möjliga inflytande begränsat. Det främsta problemet med högerpopulismen är just att den driver polarisering och misstro. Dess anhängare slarvar ofta med fakta och låter enskilda citat från exempelvis S-företrädare bli symbol för all regeringspolitik som drivs.
I det läget väljer Socialdemokraterna att kopiera just dessa strategier. Att närma sig det beteende man så högljutt varnar för. Det bådar inte gott. För anständigheten kan inte värnas på något annat sätt än att man föregår med gott exempel.
