Statistiska centralbyråns stora novembermätning kan tyckas vara dyster läsning för regeringspartierna. Socialdemokraterna får 34,6 procent stöd av väljarna – en uppgång från valresultatet med hela 4,3 procentenheter.
Regeringspartierna, inklusive Sverigedemokraterna, samlar bara 46,1 procent av väljarna bakom sig. SD tappar 2,3 procentenheter. SD tappar till M och KD men regeringspartierna tappar i sin tur till S.
Som vanligt när det svänger i opinionsmätningarna spekuleras det friskt i vad det kan bero på. Svikna vallöften? Utspel som inte fallit väljarna på läppen? Små och stora skandaler?
I själva verket är förklaringen ofta mindre rationell än så. En ny regering får alltid en tuff start. Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson kallade det rentav för en ”naturlag” i P1 Morgon (SR 1/12), ett mönster som går att hitta ända sedan mätningarna startade på 1960-talet.
I december 2006, efter den borgerliga valsegern samma höst, låg Socialdemokraterna på 40 procent. S hade en uppgång på hela sex procentenheter under hösten. Ändå förlorade S valet 2010. Efter regeringen Löfvens (S) tillträde 2014 var det i stället Moderaterna som steg kraftigt i opinionen, men det hjälpte lika lite vid valet 2018.
En ny regering innebär ovana makthavare och nya ansikten i TV:s nyhetssändningar. Vi misstror lätt det nya. Lägg till det att det är lättare att rösta emot makten. Det är den bakomliggande psykologi som verkar här.
Den nya regeringen har förvisso inte framstått som några mästare på kommunikation. Och SD sockrade helt klart sina vallöften om bensinpriserna. Men det faktum att SD-väljarna går till regeringspartierna M och KD talar emot att den presenterade politikens innehåll är huvudorsak till väljarströmmarna.
Till detta bör läggas att opinionsmätningar inte är riktigt jämförbara med valresultat. Vissa väljargrupper är helt enkelt svårare att nå och ovilligare att svara på frågor. Socialdemokraternas uppgång blir heller inte lika imponerande om vi jämför med SCB:s majmätning. Då sjunker uppgången till 1,3 procentenheter. SD:s nedgång förvandlas dessutom till en svag uppgång.
Högerpartierna bör med andra ord inte hänga läpp över den här mätningen. Man kan istället glädja sig över att Liberalerna hamnat över spärrgränsen på fyra procent, vilket får ses som ett styrkebesked givet sagda mekanismer.
Nu gäller det för partierna i Rosenbad att leverera snarare än att stirra sig blind på den politiska dagskonjunkturen. Att tillsätta utredningar, fördela resurser, klubba igenom lagförslag och se till att besluten verkställs. Resultaten kommer inte att synas imorgon. Men väljarna förväntar sig ett bättre Sverige om fyra år när det är dags för den enda opinionsmätning som egentligen räknas – valet.
