Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Robotar dominerar alltfler fabriksgolv. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Håkan Boström: Industrin kommer åter – men hur blir det med jobben?

Det finns tecken på att utflyttningen av industrijobb dämpas när den globala osäkerheten ökar och ny teknik gjort lönekostnader mindre avgörande. Men det löser knappast sysselsättningen på hemmaplan.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Håller tillverkningsindustrin på att flytta tillbaka till Sverige? Beskedet i veckan att Synsam förlägger sin glasögontillverkning till lilla Ockelbo i Gästrikland istället för Kina kan vara ett tecken i tiden.

Coronaepidemin har satt fokus på sårbarheten hos globala produktionskedjor, men trenden med ”återindustrialiering” började egentligen innan viruset slog till mot globaliseringen. De senaste årens handelskrig mellan Kina och USA har gjort det mer osäkert att investera på andra sidan jorden.

Även EU:s aviserade planer på att införa miljötullar på miljöskadlig import kan ha haft en viss effekt på investeringsbesluten. För Sveriges del handlar det också till viss del om att den svaga svenska kronan gör det mer lönsamt att exportera och mindre lönsamt att importera.

Men framförallt handlar det om teknik. I takt med att fabrikerna automatiseras ytterligare blir lönenivåerna inte lika viktiga. Ju billigare det blir att låta robotar och datorer sköta merparten av tillverkningen desto mindre roll spelar personalens lönenivåer. I stället kan sådant som infrastruktur och närheten till kundkretsen spela mer roll.

Detta faktum innebär också att återindustrialiseringen inte ska ses som någon återgång till det gamla industrisamhället på hemmaplan. Det är långt ifrån säkert att sysselsättningen i industrisektorn kommer öka, men möjligen kan utvecklingen göra att sysselsättningen kan hållas på en mer stabil nivå.

För även om trenden med ny industritillverkning i höglöneländer finns, så innebär den inte att det flyttar tillbaka mer tillverkningsjobb än som flyttas ut. Fortfarande rör det sig om ett negativt netto, det som skett är snarare en dämpning.

Sverige har sedan 1990-talet blivit ett mycket rikare land. Det märks att den svenska medelklassen, även i bred bemärkelse, materiellt sett har mycket mer pengar att röra sig med än på 1980-talet. Teknikutvecklingen har bidragit till detta, men även globaliseringen. Att tillverkning förlagts till Asien har gjort prylar billiga. Ett besök på IKEA visar att de kan vara mycket billiga.

Digitaliseringen och näthandeln har också ökat konkurrensen. Automatisering och artificiell intelligens kommer knappast vända trenden allt lägre tillverkningskostnader, även om den nya tekniken minskar behovet av att förlägga produktionen i låglöneländer.

Utvecklingen innebär samtidigt vissa sårbarheter. När allt färre jobbar i industrin så blir sysselsättningen beroende av tjänstesektorn. Den del av tjänstesektorn som kan ta del av industrins vinster eller fungera som kunskapsintensiv tjänsteexport, kan hålla en hög lönenivå. Det gäller exempelvis design, marknadsföring, planering och produktutveckling. En viktig del av tjänstesektorn är i själva verket sammanlänkad med industrisektorn, inte minst inom IT. Andra sektorer är mer beroende av att det finns köpkraft som spiller över från de lönsamma delarna, eller i den offentliga sektorns fall: att det kommer in skattemedel.

Globaliseringen har i huvudsak varit positiv. Medelklassen i väst har fått det bättre samtidigt som stora befolkningslager i Indien och Kina lyfts ur fattigdom. Men det har skett till priset av global miljöförstöring, och dåliga arbetsvillkor som inte sällan i sin tur bygger på politiskt förtryck. Ska arbetsdelningen vara hållbar kan den inte bygga på att tillgången på billig arbetskraft är evig eller att det finns oändligt med nya länder som kan ta vid när andra reser sig ur fattigdomen. Så är det inte.

Höga miljökrav på hemmaplan är heller inte mycket värda om man samtidigt tillåter import av produkter som tillverkas med obefintliga miljöhänsyn. Då kan de inhemska kraven rentav vara skadliga för miljön.

Därför bör tecknen på återindustrialisering på hemmaplan hälsas med tillförsikt. Ett minskat ekonomiskt beroende av import innebär lägre risker, både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt, och är samtidigt bra för miljön. Teknikutveckling och återindustrialisering kommer dock inte lösa sysselsättningsfrågan. För en annan sida av det ökade välståndet är att ekonomin i väst blivit oerhört kunskapsintensiv. Det måste kompletteras med arbete för de som inte kan eller får möjlighet att jobba i de kunskapsintensiva sektorerna. Helst till skäliga löner. Problemet är inte att det saknas arbetsuppgifter. Det gör det faktiskt aldrig i en ekonomi. Det gäller bara att organisera samhället så att någon betalar för att de utförs.