Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Isak Skogstad: Individanpassad undervisning tynger lärarkåren

Medicinska diagnoser med krav på specialanpassad undervisning har ökat lavinartat hos Sveriges elever. När allt för många elever kräver speciallösningar i klassrummet blir lärarens situation ohållbar.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Trygghet och studiero är förutsättningar för att eleverna ska trivas i skolan och kunna koncentrera sig på lektionerna. Men minst lika viktiga är de för att lärarnas arbetsmiljö och trivsel ska vara acceptabel. Tyvärr uppger allt fler lärare att de får ägna lektionerna åt att hantera stök. Enligt den senaste statistiken uppger var tredje lärare i grundskolan att de ”ägnar en stor del av lektionerna åt att upprätthålla studiero och ordning i klassrummet”.

När jag arbetade som högstadielärare var jag som tur var inte en av dem. Eftersom jag som elev fått uppleva hur hemskt det kan vara i ett stökigt klassrum, hade jag som lärare aktivt sökt mig till en skola som tydligt prioriterade trygghet och studiero. Under min tid på den skolan behövde jag i princip aldrig avbryta någon lektion för att hantera ett bråk eller annan ordningssituation. Om det hände, blev det omedelbart konsekvenser för eleverna.

Det verkar dock som om att det finns någon övernaturlig kraft i skolans värld, en kraft som alltid ser till att lärarna utsätts för tjuvar specialiserade på tid och energi. Och så fort den gamla tjuven har gripits, dyker det upp en ny tjuv omklädd i andra kläder.

Till min och många andra lärares förtret har ingen lyckats hejda tidstjuven som går under namnet ”extra anpassningar”. Likt en ulv i fårakläder håller den sig borta från anklagelser och kritik genom att gömma sig bakom stora ord som ”inkludering”, ”demokrati” och ”medicinska diagnoser”.

Särskilt de medicinska diagnoserna kräver mycket tid av lärarna. Trots att de undervisar en klass på 25 elever, förväntas de ofta samtidigt ”anpassa” undervisningen individuellt efter elevernas diagnoser. Det räcker inte längre att lärare planerar en lektion, utöver det tvingar ”anpassningarna ”dem att ta fram särskilda stenciler, läxor och andra läroböcker för eleven.

Att anpassa en lektion för enstaka elever hade säkerligen ofta gått bra. Men bara så länge det är undantag och inte regel. Så är det inte längre. Exempelvis har andelen elever med adhd ökat kraftigt. I dag äter cirka sex procent av pojkarna i mellanstadiet medicin mot adhd. Men trots att diagnoserna har ökat markant, har symtomen legat still. Det finns inte fler hyperaktiva pojkar i dag jämfört med tio år sedan.

Visst finns elever som behöver anpassad undervisning. Men det är sällan de elever vars föräldrar kräver mer skrivtid på proven samtidigt som de viftar med läkarintyget. Det riktiga problemet är snarare de elever vars behov kräver anpassningar, men vars föräldrar stretar emot.

För längesedan hade jag en charmig elev med grav autism. Han fungerade inte i klassrummet, trots diverse ”anpassningar”. När jag föreslog särskola, en i Sverige välfungerande skolform, lade föräldrarna direkt in sitt veto. De oroade sig för hur andra skulle döma dem. Dörren till en bättre framtid stängdes rakt framför pojken, och som lärare kunde jag inte göra något åt det.

I våras lämnade en statlig utredning ett förslag om att grundsärskolan ska byta namn till den ”anpassade grundskolan”. En tidsenlig eufemism, förvisso. Men kanske kan lärare börja hänvisa dit när föräldrar kräver ”anpassningar” för sina helt fungerande barn?