Sveriges domare slår larm till regeringen. Orsaken är att arbetsbördan är alldeles för stor. Löneutvecklingen är för dålig. Det finns rekryteringsproblem, vilket gör att arbetsbelastningen ökar ännu mer. Nu pågår en namninsamling som ska lämnas över till regeringen (SR 29/5).
Domarkåren är inte den enda yrkesgruppen som larmar om sämre arbetsvillkor, ökad arbetsbelastning, minskad autonomi och otillräcklig löneutveckling. Att behöva jobba mer under sämre förhållanden är en sjuka som sprider sig genom stora delar av den svenska statsapparaten.
Förr i tiden var yrken som domare, åklagare, rektor, lärare, officer, läkare, präst, polis och forskare bland de finaste yrken man kunde ha. Det var personer man tog av sig mössan för. Och visst är samtliga av dessa yrken fortfarande högt respekterade. Men det finns tecken på att många av dem är på väg att gå lärarnas öde till mötes, med sämre arbetsvillkor, sämre autonomi och därmed lägre status.
Läkare har i dag inte bara hand om patienter utan lägger i snitt totalt en arbetsdag i veckan på administration (Läkartidningen 3/7 2019). Dessutom ägnar de tid åt kringgöra, som att städa lunchrum och boka resor. Inflytandet över arbetssituationen har stadigt minskat i flera årtionden. Verksamheten styrs ovanifrån. Det har lett till att var tredje ung läkare överväger att byta yrke (Dagens Medicin 22/8 2022).
De unga läkarna är inte de enda som funderar på sitt yrkesval. Bland officerarna uppger tre av fyra som arbetat mellan tre och nio år att de funderar på att byta jobb. Orsaken är bristande karriärmöjligheter och dåliga arbetsvillkor.
Och bland rektorerna lämnar sex av tio uppdraget inom tre år, enligt facket. Bland poliser är motsvarande siffra fyra av tio.
Inte ens forskare och lärare inom akademin känner sig särskilt självständiga på jobbet. Olika hållbarhetsdoktriner, anslagsjagande och en etikprövningsnämnd som sätter stopp för forskningsprojekt kringskär autonomin. Universitetslärare tyngs också av en ökad administrativ börda.
Hur kan det ha blivit så här? Det finns flera förklaringar. Medborgaren har blivit en kund som kan ställa krav, inte minst tack vare valfrihetsreformerna. Från universiteten utexamineras mängder av hållbarhetsstrateger, effektiviseringsutvecklare och New Public Management-konsulter, som måste ha något att göra och därför, ironiskt nog, ger dem som jobbar ”på golvet” ännu mer att göra.
Kvar dröjer sig en känsla att staten – i bred bemärkelse – tar sina anställda för givet. Politiker och chefstjänstemän som fattar besluten tycks ha glömt bort att offentlig verksamhet är beroende av dem som arbetar där. Som det hette under flyktingkrisen: ”vi är ett rikt land, vi klarar av detta”. Förvisso, men det är fortfarande en människa som ska handlägga alla ärenden. Och människor är inte maskiner vars kapacitet kan öka med 40 procent om man sätter in en kraftigare motor.
Det är inte så att vi behöver gå tillbaka till en tid där folk var rädda för doktorn och magistern. Men ju sämre möjligheterna är till inflytande över jobbet, och ju sämre arbetsvillkoren är, desto färre kommer söka sig dit. Statusen sjunker, vilket leder till ännu längre attraktivitet. Det blir en ond spiral. Och konsekvensen är att den svenska staten blir sämre på att sköta försvar, rättsväsende, utbildning, forskning och vård. Det vill säga dess kärnuppdrag.
LÄS MER: Hur NPM dödade arbetsglädjen samt gjorde oss ofria och lydiga
