Förra året sköts drygt 40 människor till döds i Sverige. Det är en fruktansvärd siffra. I varje enskilt fall finns det anhöriga som för all framtid mist ett barn, en bror, en kär. Inget tyder på att årets statistik kommer se annorlunda ut.
I den gångna valrörelsen har våra politiska partier i stegrande takt sökt övertrumfa varandra i hur man ska få ner det dödliga våldet. Det är förståeligt även om en del förslag har känts demokratiskt tveksamma. I förlängningen farliga.
Under samma tid miste lika många människor livet på jobbet i vårt land. Förlusten är densamma. En förälder, ett syskon, en make gick till jobbet som vanligt men kom aldrig hem igen. Visst har det rapporterats om detta men i väsentligt lägre grad än om skjutningarna. Och från politiskt håll är det dödstyst. Självklart finns det formuleringar om bättre arbetsmiljö i de olika valmanifesten men särskilt högljutt har dessa dödstal inte debatterats i valrörelsen.
I Sverige jobbar ungefär två miljoner inom yrken som kräver kroppsarbete. Det är inte få. Många av oss kroppsarbetare verkar inom samhällsbärande sektorer som transportbranschen, äldreomsorgen, livsmedelsindustrin, sjukvården med mera. Dödsfallen på jobbet är toppen av ett isberg med undermålig arbetsmiljö. Innan det värsta är ett faktum drabbas vi av hjärtinfarkter, typ 2-diabetes, förslitningsskador och stressrelaterad utmattning. Listan är förfärande mycket längre.
Jag saknar den politiska diskussionen om arbetsmiljön på svenska arbetsplatser. Den ska inte ställas i motsats till arbetet mot kriminalitet och våld. Men den förtjänar en större uppmärksamhet. Såklart moraliskt men även rent krasst, för hur ska vi se till att unga människor vill arbeta i de samhällsbärande jobben i framtiden? De bästa ambassadörerna för detta är dagens kroppsarbetare. Men om vi inte vill rekommendera jobbet till nära och kära?
LÄS MER: Därför har arbetarmännen övergivit sitt gamla parti
Min egen bransch skriker efter yrkeschaufförer. Och när jag ser hur det ser ut i den hemtjänst min mamma får är det inte svårt att räkna ut att det är för få välfärdsarbetare jämfört med behoven. Jag skulle säga att arbetsgivarna profiterar på samhällsbärarnas yrkesstolthet. Alla dagar under pandemin när andra yrkesgrupper kunde jobba hemifrån gick vi till jobbet, slog i överväxeln och rodde hem stundtals kaotiska situationer. För detta blev vi applåderade.
Men efteråt var det som om den uppmärksamheten rann ut i sanden. Det behöver inte vara så här.
Dödsskjutningarna behöver motverkas med såväl repressiva som förebyggande insatser. Men kroppsarbetarnas arbetsmiljö kan inte fortsätta ignoreras. Det är oanständigt. I stället för att skylla arbetsplatsolyckor och förslitningsskador på den enskilde behöver vi rimliga arbetsvillkor där vi kan utföra jobbet utan att riskera livet.
Den tiden är förbi när arbetsgivaren kunde räkna med lojala arbetare med mössan i hand. I dag röstar man med fötterna. Ska vi få fler arbetskamrater till de samhällsbärande jobben är det upp till bevis att skapa drägliga arbetsvillkor. Vi jobbar gärna men inte till vilket pris som helst.
