Det är kris i skolan. Hälften av alla lärare upplever att de har en för hög arbetsbelastning, jämfört med en femtedel för arbetstagare i allmänhet, enligt Lärarförbundet. Det håller inte. Alla är överens om att lärarnas arbetsbörda måste minska. Men hur?
Ofta när skolans problem diskuteras är lösningen ökade resurser. Ekonomin spelar så klart en mycket viktig roll. Men en överbelastad lärarkår kan inte enbart räddas med mer pengar. De idéer som styr skolan måste ifrågasättas.
Här finns det nämligen fullt av motsägelser - både i skollagen och i den ideologi som förmedlas på lärarhögskolan och som präglar styrningsdokument. Man kan säga att skolans värdegrund, som det så fint heter, innehåller komponenter som till viss del är oförenliga, men som lärarna ändå måste uppfylla.
Den ena idén handlar om inkludering. På 1990-talet undertecknade Sverige och en rad andra länder den så kallade Salamancadeklarationen, som är ett FN-dokument om elevers rättigheter. Manifestet slår fast att elever ska undervisas tillsammans oavsett förutsättningar.
Samma ideologi genomsyrar den statliga utredningen ”För oss tillsammans" från 2004, där uttrycket "en skola för alla" myntades. Elever i behov av särskilt stöd skulle i största mån undervisas i en ”vanlig” klass. Kraven att få en plats i en specialklass blev hårdare.
Inkluderingsideologin manifesteras också genom tanken att nyanlända elever så snabbt som möjligt ska ta plats i ordinarie klassrum. Enligt lagen får en elev inte gå i förberedelseklass i mer än två år.
Utöver tanken om inkludering genomsyras skolan av en långtgående individualism. Elever har rätt att känna sig sedda och ska få undervisning som utgår från hans eller hennes behov. Om en elev halkar efter ska en utarbetad och ambitiös åtgärdsplan vidtas. Studiemotiverade elever ”ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling”, enligt lag. Ett nyckelord är ”personlig utveckling”.
Undervisningen präglas även den inte sällan av långtgående individualism, kanske framförallt genom "problembaserat lärande”, en trendpedagogik som slår fast att varje individ törstar efter att söka sin egen kunskap och att skolan ska utformas därefter.
Individualismen uttrycks också i det moderna valfrihetssystemet, där elevers och föräldrars rätt att välja skola numer är självklar, och i det faktum att antalet lärare som anmäls för undermålig undervisning ökat från 28 år 2012 till 396 i fjol (Lärarnas tidning 15/8). Föräldrar vet minsann att kräva sin rätt om de är missnöjda.
Både inkludering och personlig utveckling är fina ord. Det är bra att skapa en skolmiljö där alla elever känner sig delaktiga. Gemensamhet är viktigt. Individualism är också bra. Självklart ska alla elever bli sedda som de människor de är och inte bara som ”another brick in the wall”.
Men det finns en konflikt här. Individualism och inkludering står ofta i direkt motsats till varandra. Idén att barn med särskilda behov helst ska gå i ordinarie klass gör att många föräldrar kämpar förgäves för att deras barn ska få undervisning i en mindre grupp med anpassad pedagogik. Resultatet blir paradoxalt nog att dessa barn stannar hemma, eftersom de känner sig utanför i en ”vanlig” klass.
Och det är trots allt omöjligt att inkludera alla i klassrummet och samtidigt anpassa undervisningen både till den svagaste och till den starkaste eleven. En elev med koncentrationssvårigheter som behöver mycket stöd och tillrättavisningar har enligt inkluderingstanken rätt till detta, och ska helst inte bli ombedd att lämna klassrummet. Samtidigt blir de övriga elevernas personliga utveckling lidande eftersom läraren måste ägna en stor del av lektionen åt en enda eller ett fåtal elever.
Att lärarna blir stressade är alltså inte konstigt. De måste manövrera mellan dessa två mål. Enligt Lärarnas tidning ägnar sig 60 procent av lärarna åt överdokumentering. Detta på grund av rädsla att bli ifrågasatta av klagande föräldrar som kan hota med skolbyte. Inkludering och långtgående individualism är svårt att ens förena i tanken, så hur i jösse namn ska de gå att kombinera i ett klassrum?
Anledningen till att den svenska skolan präglas både av en stark individualism och en långtgående inkluderingstanke har antagligen sin grund i den typiskt svenska synen på frihet - alltså att friheten kommer ur gemenskapen och att frihet och jämlikhet är samma sak, inte att de står i motsättning till varandra.
Men motsättningen existerar. Det kommer alltid att finnas ett motsatsförhållande mellan individualism och inkludering. Man får helt enkelt vara förnuftig och väga dem mot varandra, och inte tro att de är två sidor av samma mynt.
